Lunch som mättar magen

och stillar samvetet

Varför utnyttjar inte fler välgörenhets- organisationer vår önskan att vara fina människor — nåja, goda turister åtminstone — när vi är ute och reser i fattiga länder?

Fler kunde göra som Koto och starta restauranger som fungerar som skolor för gatubarn?

Säkert är det fler än vi som gärna betalar lite extra för maten när pengarna går till att ge före detta gatubarn en yrkesutbildning.

Ett moppeskutt från Litteraturens tempel, ett av turist-måstena i Hanoi, ligger restaurang Koto. Utifrån ser den ut som alla andra lunchställen, skillnaden är att ingen tjänar pengar på restaurangen. All personal är före detta gatubarn som genomgår ett tvåårigt utbildningsprogram som ger dem betyg för att söka sig vidare i restaurangbranschen.

Vi kommer mitt i lunchruschen, men på tredje våningen finns ett ledigt bord. Utförligt berättar servitrisen vad som står på menyn. Som tur är har vi menyn framför oss, annars hade vi inte haft en susning om vad köket erbjuder. Det är inte bara bokstaven r som är svår att uttala för många vietnameser.

Det tar en stund innan maten kommer, men när den väl står på bordet doftar det ljuvligt om nationalrätten pho och den fyllda bläckfisken. 

Grundaren till Koto heter Jimmy Pham, en vietnames som i unga år utvandrade till Australien. När han återvände i mitten av 90-talet, blev han förskräckt över att se att effekterna av kriget fortfarande var så tydliga. Befolkningen är ung och fattig, 60 procent är under 25 år. Tre fjärdedelar av alla 90 miljoner vietnameser bor på landsbygden och av dessa lever hälften under fattigdomsstrecket.

Många av landsbygdens unga söker sig till städerna med en dröm att hitta ett jobb som får både dem själva och familjen att överleva. Men alldeles för många slutar på gatan som vykortsförsäljare eller skoputsare. Bara i Hanoi lär det finnas minst 19 000 unga människor som lever på gatan. De flesta av dessa får aldrig ett jobb och riskerar att fastna i kriminalitet och prostitution.

Men några av ungdomarna har fått en chans genom Koto.

Koto står för know one, teach one, ett lärlingsprogram som ska rusta ungdomar mellan 16 och 22 år att jobba i hotell- och restaurangbranschen.

Årligen tas cirka 50 ungdomar in till det tvååriga programmet som utöver service, matlagning och servering också innehåller ämnen som livskunskap och engelska. De som blir antagna får dessutom en säng i ett gemensamt boende, hälsoundersökning, en cykel och mat varje dag.

Koto har vuxit från en liten smörgåsaffär till en restaurang med 120 platser. I köket trängs gröngölingar, som mest tittar på, med fullfjädrade mästerkockar, som kan hålla koll på fem wokpannor samtidigt. Serveringen går som på alla andra restaurangskolor — oftast bra men ibland hamnar soppan i nacken på gästen.

Totalt har cirka 200 ungdomar fått en chans till ett bättre liv genom Koto. Flera av dem lär ha gått vidare till fina krogar både i Vietnam och utomlands. Och ett antal av dessa har återvänt och delar nu med sig av sina kunskaper till yngre medlemmar i Koto-familjen.

I Vietnam finns ett par andra NGO-restauranger, till exempel Hoa Sua i Hanoi och Japanese Restaurant i Hue.

Frågan är varför det inte finns fler organisationer som spelar på rika västerlänningars dåliga samvete? Som insett hur många turister som gärna skulle betala lite extra både för mat och boende om de visste att det fanns långsiktighet och utbildningsambition bakom.

Läs mer, anmäl dig som volontär eller lämna donation på www.koto.com.au

Kia Roman

Antal motorcyklar: minst 10 miljoner

Medlemmar i kommunistpartiet:

2 miljoner.

Bombmängd som fälldes över Vietnam 1959-1975: över 7 miljoner ton — mer än dubbelt så mycket som under hela andra världskriget inräknat både Europa och Asien.

Antal döda vietnameser under kriget:

5,2 miljoner eller var åttonde invånare.

Antal döda och saknade amerikaner:

60 400.