Vi, de badande

Denna mycket varma julidag i den tyska staden Eckernförde sätter vi, de badande, fötterna i det hyfsat varma havsvattnet. Längst ute i bukten ligger några krigsfartyg på lur. Vi är endast iförda badbyxor och undrar: Skall vi verkligen våga vandra allt ljupare ut mot detta hotfulla vatten, inte ens iklädda ett par rejäla seglarstövlar?

Staden Eckernförde ligger längst inne i en bukt i norra Tyskland, endast ett par mil norr om den för Göteborgare betydligt mer kända staden Kiel. I Eckernförde utspelar sig de inledande kapitlen i Carsten Jensens hyllade danska sjöfararkrönika "Vi, de drunknade". Danmark ligger i krig med Tyskland och några sjömän från den danska ön Ærø befinner sig på ett skepp i bukten för att försvara de danska färgerna. De är oerhört underlägsna de tyska krigsfartygen och det dröjer inte länge förrän de danska männen befinner sig som krigsfångar i Eckernförde. Laurids, en av huvudpersonerna i bokens inledande kapitel försvinner upp i luften när däcket på det danska fartyget Christian den VIII exploderar av tyskarnas kulor. När han påträffas på land berättar han att han "har sett Sankte Pers röv" och att han tack vare tyngden på sina stövlar, sedan han hamnat i vattnet, utan problem kunde gå på buktens botten in i land. Eftersom jag inte har några dylika stövlar nöjer jag mig med att gå ut tills vattnet når mig till midjan och genast, som den badkruka jag är, doppa mig för att snabbt gå in igen och sätta mig i det gassande solskenet.

Man blir badsugen i denna hamn, i med detta vatten.

Så småningom släpps dessa danska krigsfångar och får bege sig hem till Marstal, huvudstaden på Ærø, och till sina nära och kära. Själva tar vi bilen från Eckernsförde via gränsstaden Flensburg och med hjälp av färjan mellan Fynshav och Søby hamnar vi också på denna vackra lilla ö och till sist kan vi ta in på det trevliga hotellet alldeles nere vid hamnen i staden där stora delar av denna fantastiska roman utspelar sig. Marstal är en liten trevlig stad där vi trivs ypperligt eftersom vi bor så bra, granne med hamnen, endast några hundra meter till närmsta bageri och inte minst, mycket nära det mycket intressanta Sjöfartsmuseet där Carsten Jensen hämtat mycket av inspiration och material till sin bok. Flera av romanens gestalter har verkliga personer som förebilder och husen de bodde i kan man med hjälp av en liten broschyr, utgiven av museet, gå och titta på. Men mycket utspelar sig ju i hamnen och dit går vi och tittar på alla sorters båtar som ligger vid kajerna och bryggorna. Där finns även en del äldre skepp som gör att man nästan tror sig befinna sig i romanen. Hade vi det skulle vi, om vi var unga kanske kastat oss i vattnet och, iförda Laurids stövlar, med en sten i famnen vandrat under en av dessa skepp för att förhoppningsvis komma upp på andra sidan och då ha klarat inträdesprovet till ett av stadens ungdomsgäng. Vattnet ser klart ut och varmt, det är fortfarande ett underbart semesterväder men vi avstår från detta mandomsprov, vi skickar inte ens i våra barn, och vandrar vidare till badstranden.

Strandtungan söder om Marstal, Ærø, en varm julidag anno 2010.

Strax söder om Marstal finns en strandtunga, eller en ”sandudde med sin igenväxta topp” som Carsten Jensen beskriver den, och som sträcker sig kanske fem hundra meter ut i havet. En bit ut på strandtungan böjer den sig ”som armbågsleden på en arm” enligt Jensen. Innanför denna landtunga är det mycket grunt, en lagun kan man säga och det första vi ser är, inte en fullriggare som gått på grund i havets storm, ej heller någon gammal eka som drivit ut från land, dåligt förtöjd av någon av stadens annars så sjövana ynglingar. Nej, det vi ser är en kvinna som far fram och tillbaks i lagunen med hjälp av något som barnen kallar Wakeboard alltså en surfingbräda som ibland drages av en båt men i detta fall av en slags fallskärm. Det går mycket fort men ibland stoppar vinden upp och kvinnan trillar i vattnet men tar sig snabbt upp igen. Det gjorde dock inte centralgestalten i Vi, de drunknade, Albert Madsen. På äldre dar befinner han sig i kärleksgrubblerier vandrande utmed strandtungan. Han har en mycket yngre fästmö, Klara Friis, och är i valet och framför allt kvalet om han skall fria till henne eller inte. Albert vandrar utmed strandtungan iförd Laurids så väl använda stövlar, och längst ut vid den yttersta spetsen är det dyigt och Albert fastnar i gyttjan endast några meter från fast mark. Det är långt till närmsta hus, inga badade på stranden, eftersom det är vinter. Ingen hör hans rop på hjälp och på natten blir det kallare och Albert fryser både fast och ihjäl stående längst ut i lagunen, iförd de i boken så omskrivna stövlarna. Vi, de badande, däremot, behöver inte frysa. Vattentemperaturen närmar sig nog trettio i de inre delarna av lagunen där vi befinner oss plaskande bland tång, maneter och soldyrkande Marstalbor.

Bengt Edqvist