Premiär för grön design

Grön design kan vara en vara en strikt stol som kan tillverkas på ett resurssnålt sätt. Det kan vara ett bord som håller länge och lätt kan återvinnas. Eller det kan vara en golvlampa, gjord av en gammal kontorsstol.

När projektet Green Design hade sin premiärvisning på Möbelrikets designarena vid Designers Saturday i Lammhult visades en rad möbler, som verkligen inte såg ut på ett sätt. Grön tänkande kan stimulera kreativitet och föra formerna åt helt olika håll.

Green Design är ett projekt som drivs av Möbelriket och Nutek från november 2008 till mars 2010. I projektet deltar 31 formgivare och arkitekter som alla ska göra sin tolkning av begreppet grön design.
Projektet ska leda till en hållbar produktutveckling hos företagen som är med i Möbelriket.
Utställningen i Lammhult var första steget. Senare i vår åker deltagarna i projektet till Litauen för att möta producenter. I maj ordningar en utställning i New York och i juli ställer de ut på en möbelmässa i Polen.

Arvet efter danskarna

Man kan fråga sig varför just fyra danska arkitekter valde att etablera sig den lilla svenska småstad som Växjö var under 1950-talet. Det hela började med att Jörgensen fått överta den år 1947 avlidne arkitekten Paul Bobergs arkitektkontor i Växjö.

Eftersom arbetsmarknaden för arkitekter var sämre i Danmark efter krigsslutet sökte sig därför flera arkitekter till Sverige där efterfrågan på arkitekter var stor. Efterhand då Jörgensen fått allt fler uppdrag kom han att locka hit ytterligare två kollegor, Mogens Barsöe och Jörgen Egmose, som tagit sin arkitektexamen vid Konstakademien i Köpenhamn. Den siste av de fyra, Ib Wibroe, kom genom ett samarbete med Barsöe till Växjö 1959.

Läs hela artikeln 

I många år har människor rynkat på näsan åt föremål i plast. Att något varit plastigt har varit en nedsättande beteckning.
Nu håller plastföremålen på att återupptäckas och samlare är beredda att betala 2 000 kronor för Carl-Arne Bregers klassiska vattenkanna, som kostade 2,75 när den lanserades 1959.

Nu visas en stor utställning om plast – Plastic Fantastic – på Dunkerska kulturhuset i Helsingborg. Och plastsamlaren Thomas Lindblad har givit ut boken Bruksföremål av plast.Vad gör plastföremålen så speciella, var finns plastens själ?

De oljebaserade termoplasterna slog igenom på allvar i Sverige på 1950-talet. De nya hushållsföremålen av plast sågs då som höjden av modernitet. Plasten var ett framtidsmaterial.
Fördelarna jämfört med äldre material var många:
• Plasten var lätt. På 1950-talet fanns det fortfarande många hemmafruar i Sverige. Deras arbetsmiljö blev bättre när slapp att släpa på tunga plåthinkar.
• Plasten var hållbar. Tallrikar och muggar i plast kunde ersätta porslinsföremål och gick inte sönder om man tappade det i golvet. Plastföremål kan hålla nästan hur länge som helst.
• Plasten kunde formas på nya sätt och öppnade nya möjligheter till funktionell form.
• Plasten tillverkades i klarare färger än vad som var möjligt med till exempel porslinsprodukter.
Inte underligt att intresset var stort för de nya plastföremålen.

Läs hela artikeln 

Det är oftast inte socialt, sällan välbetalt och faktiskt aldrig schematiskt. Men fantastiskt roligt och personlighetsutvecklande! Att skapa saker på papper med penna är spännande. Att sedan springa ner i verkstan och greppa en passande planka skapar förväntningar utöver det vanliga.
När spånhyveln har format den där perfekta linjen och man med slutna ögon låter handen smeka formen... Det kan gå en rysning genom kroppen efter en sådan upplevelse. På riktigt.

 
Jag har en passion för något många tar för givet. Allting som inte naturen skapat är uttänkt och format av en mänsklig hand. I alla fall den första kopian. Vem tänker på det? Vem tänkte på 1700-talets snickare som gjorde skottkärror ämnade för dynga från lagården? Vem funderade på varför bysmeden gjorde just den kurvan på grinden? Vem tänker idag på varför ränderna på handduken är olika breda. Vem funderar på varför vinglaset har annan form än snapsglaset? Och vem kan sitta blundandes en lång stund och bara känna på en träslev? Inte många.
Jag tror att de flesta blir tilltalade av en pryl eller ett bruksföremål. Eller kanske ännu oftare reagerar på att något är fult. Man känner en viss känsla eller relation till ett föremål. Ful, fin, cool, praktisk, klumpig... Ofta stannar reflektionerna där. Men i min värld har karusellen just satt igång.

Hur hade det blivit om man gjort en tunnare rand i handduken? Hade jag känt ett större förtroende för stolens hållbarhet om benen inte hade smalnat av nertill? Är inte soffan lite för kantig för att jag ska vilja inta vågrätt läge? Vill jag verkligen äta en mörkgrön spenatsoppa ur den mintgröna skålen? Frågorna är många och har jag tid kan jag dra dom till sin yttersta spets. Är det snobbigt? Eller åtminstone lite nördigt? Kanske det. Men det är så spännande. Jag tror att det är spänningen som driver mig. Vad blir känslan när jag sätter mig på min nya pall? Hur kul är det att bre mackan med just den här smörkniven? Så många frågor att besvara. Så många formgivningsfenomen att utforska...

Min lilla slöjdkniv är en tillgång i processen. Men spånhyveln är ändå det perfekta verktyget när det gäller att skapa former. En ganska oansenlig liten sak med två handtag och ett hyvelstål i mitten. Simpel i konstruktionen men ändå så funktionell. Närheten mellan materialet och mina händer är bara ett par centimeter. Ljudet som uppstår då ett väl brynt stål skär i trä är som musik. Jag kan känna i hela kroppen hur formen kommer fram. Kanske ett stolsben... Jag kan ta några tag med hyveln. Titta så att ytan blir bra. Blunda och känna hur det känns. Lite för skarpt just där. Ta ett par tag till. Så där ja, perfekt!

Det handlar om kärlek och känslor. Kärleken till materialet. Känslan av hand mot trä. Känslan att vara närvarande när det händer. Kärlek till formmässig perfektion. Och kärleken till en spånhyvel!

Karin Larsson

Karin Larsson har avslutat tredje året på Capellagården möbellinje

Boken som bjuder

på formgivarnas mat

Glas & mat – formgivare bjuder till bords heter en bok som bjuder på de mest kända glaskonstnärernas favoritmat. I boken berättar de inte bara om sitt förhållande till mat utan också till dukning och om sina tankar om glaset och dess möjligheter.
Boken är fylld av inspirerande bilder som visar att maten är en fröjd både för gommen och ögat.
Redaktör för Glas & mat är Stefan Gustafsson på Abeba kommunikation. Bilderna är tagna av fotograferna Hans Runesson och Tommy Durath. Boken är utgiven på Kosta förlag.

Läs mer om boken på www.kostaforlag.se