Besök i gränslandet
mellan liv och död

När jag vid 60 års ålder med största sannolikhet har levt mer än två tredjedelar av mitt liv är det naturligt att bli nyfiken på döden och gränslandet mellan liv och död. I brist på fakta kan skönlitteraturen vara en guide på vägen mot dödens rike. Och på den senaste tiden har svenska författare som Anders Paulrud, Carl-Henning Wijkmark och Marcus Birro skrivit böcker om döden.

Söndagen den 6 januari 2008 avled författaren Anders Paulrud. Samma dag var en stor intervju med honom om hans förestående död publicerades i Aftonbladet, där han arbetade på kulturredaktionen. Bara två veckor senare kom boken "fjärilen i min hjärna" som handlar om slutet av Paulruds liv, om hans cancersjukdom och om döden.Begreppet "Fjärilen i hjärnan" är hämtat från en tidigare cancersjukdom, en tumör i hjärnan som botats för några år sedan. Sommaren 2007 har Paulrud drabbats av lungcancer och sjukdomen har gått så långt att det inte finns något hopp.

Han har skuldkänslor för att han har rökt sig till sin cancer, men han har till synes ingen fruktan och ingen ångest. Nyfiket och osentimentalt noterar han att mat och vin inte smakar som det brukar och att sexlivet är ett avslutat kapitel. Han utforskar gränslandet mot döden.

Det finns olika sätt att reagera när döden närmar sig. I vår kommer en film med Jack Nicholson i huvudrollen, där han spelar en äldre, svårt sjuk man som ger sig ut på en turné för att hinna göra så mycket som möjligt innan han dör. Så skulle jag kanske reagera i den situationen.

Anders Paulrud sluter sig istället inom sig. Det han har gjort det har han gjort. Han undviker att träffa släkt och vänner med undantag för sin exfru Solveig. Hela boken formar sig som en kärleksförklaring till henne.Han reser till Paris utan att berätta det för någon, men ringer och ber Solveig att komma dit.

Jag såg en recensent skriva att detta är Paulruds bästa bok, men på något sätt är den bortom betyg och graderingar. Visst är språket lysande, men det mest fascinerande är att boken är så full av liv och klokskap.I Aftonbladets intervju berättade Paulrud att han ville leva till februari för att få träffa det barnbarn som skulle födas då. Han fick aldrig uppleva sitt barnbarn. Som någon slags förberedelse för döden tror jag att jag ska läsa "Fjärilen i min hjärna" varje år resten av livet.

Carl-Henning Wijkmark fick i höstas Augustpriset för sin roman "Stundande natten". Den handlar om fyra män som ligger på sjukhus och ska dö. Om livet är ständigt närvarande i Paulruds bok så är döden närmare hos Wijkmark. Vi läsare får följa med berättaren ända in i dödsögonblicket.

Även Carl-Henning Wijkmark utforskar döendet utifrån berättaren Hasse, som har levt sitt liv med måttlig framgång i teatervärlden. Även han ser osentimentalt, ibland till och med humoristiskt, på sitt eget liv som passerar förbi i det smärtstillande morfinruset.

Att på egen hand förkorta de sista plågsamma veckorna i livet är en möjlighet för Hasse, men han väljer att utforska den stundande natten som en naturlig del av livet utan att moralisera över vänner som gör ett annat val.
Carl-Henning Wijkmark gör boken till en studie i konsten att dö.
Romanen ger också en insikt i skillnaden mellan vård och omvårdnad. Sista kvällen Hasse lever lägger sig hans favoritsjuksköterska Angela bredvid honom i sjukhussängen och bara håller om honom.
En gång för länge sedan träffade jag en gammal kvinna som påstod sig ha kontakt med de döda. Hon beskrev lite romantiskt döden som ett moln, solbelyst bakifrån. Så är det inte, vare sig hos Paulrud eller Wijkmark. Här är det bara mörker efter dödsögonblicket.

Marcus Birro lever själv i högsta grad, men har förlorat två barn. Han beskriver sorgen över barnen i boken ”Svarta vykort”, en titel han har lånat av Tomas Tranströmer.

Först dör sonen Dante i samband med en tidig förlossning. Senare dör en dotter ännu tidigare under graviditeten, i 16:e veckan. Birro står med den lilla dottern i ena handen och konstaterar att hon är mycket liten, men ändå ett barn.

Det blir en utgångspunkt för en i diskussion om svensk abortlagstiftning. Birro är ingen abortmotståndare, men ifrågasätter sena aborter. Hans dotter i handen skulle ha kunnat vara ett aborterat foster. När blir fostret ett barn?”Svarta vykort” är också tänkt som en bok till tröst. Och visst är det trösterikt att livet går vidare för Marcus Birro och hans Jonna trots att de har drabbats av den svåra sorg som förlusten av två barn innebär.

I höstas hörde jag Marcus Birro läsa ur sina egna verk och övergången mellan självironiska texter om att supa och leva rövare och texterna om de döda barnen blev mycket stark. Det kan tyckas självklart att närheten till döden gör något med oss människor, får oss att mogna och ökar vår klokskap. Även om döden till sin natur är svart så kan den lära oss att livet inte är svart eller vitt.

Lars Edqvist