Funicoli, funicola, funicolera mera!
Funicoli, funicola heter ett musikstycke av Luigi Denza som skrevs 1880 till invigningen av en bergbana på Vesuvius. Har man hört denna sång några gånger har man mycket svårt att bli av med den. Samma är det med intresset för bergbanor.
Bergbana heter funicolare på italienska och funicular på engelska vilket i princip betyder litet rep. Naturligtvis dras bergbanor inte av rep utan numera av en wire eller i vissa fall av kugghjul, men med kugghjul räknas banorna inte som äkta funicolari av de trångsynta.
Vanligtvis består en bergbana av två vagnar och när den ena är uppe så är den andra nere vilket förutom att turerna är tätare också gör att det går åt mindre energi för att driva banan. Den ena vagnen dras upp av den andra. En motor måste naturligtvis hjälpa till att driva det hela och att justera kraften när det är fler passagerare i den ena vagnen än i den andra.
Korsning mellan sluss och bergbana
De första bergbanorna konstruerades i slutet av 1700-talet och var en slags korsning mellan en sluss och en bergbana, alltså en bergbana där man transporterade båtar mellan olika kanalsystem. De flesta passagerartransporterande bergbanor byggdes emellertid i slutet av 1800-talet och många av dessa finns kvar än idag även om många lagts ner. Men nya byggs och en av de senare svenska bergbanorna finns i Skärholmen utanför Stockholm och invigdes så sent som 2001. Sveriges första bergbana byggdes på Skansen i samband med Stockholmsutställningen 1897. Den lades ned 1959 men återinvigdes på sjuttiotalet.
Själv fick jag upp ögonen för bergbanor när jag 2007 besökte Genova, en stad med hela tre bergbanor samt ett större antal hissar med vilka man transporterar sig från stadens nedre delar till dess övre, vilket ju är vitsen med bergbanor. Att åka bergbana i Genova var ju trevligt och gav mersmak, vilket gjorde att jag passade på även i år, i Bergamo där det finns två banor som är till för att underlätta när man vill bege sig från den nya staden till den gamla och det vill man eftersom utsikten över staden och bergen är så vacker.En viktig funktion för bergbanor, förutom att transportera människor till och från stadsdelar med stora höjdskillnader, är att underlätta för skidåkare och bergsbestigare.
Fjällbanan i Åre
I Sverige finns den mest kända fjällbanan i Åre. Som barn kände man att denna var lite fjuttig, eftersom de så mycket högre belägna stolsliftarna var betydligt mer spännande. Som vuxen har man en annan syn på tillvaron och vad man framför allt slås av när man surfar runt på internet för att studera bergbanor världen över är hur oerhört estetiskt tilltalande dessa farkoster är. Det verkar inte finnas två likadana vagnar och man hittar alla varianter, allt från gamla trävagnar i Alperna, via kitschiga funkisinspirerade ryska vagnar till mycket futuristiska skapelser i Japan.
Fløibane i Bergen är en välkänd bana i grannlandet Norge, men annars hittar man de flesta bergbanorna i Alperna. I den schweiziska staden Bern med omnejd finns ett femtontal bergbanor. En hemsida har publicerat en fem-i-topp-lista över bergbanor. Den toppas av Gelmerbahn i Schweiz som räknas som Éuropas brantaste bergbana och lutar som mest 110 grader, så det gäller att inte vara höjdrädd. Högst i världen är dock bergbanan i Blue Mountain utanför Sydney med en 122-gradig lutning på brantaste sträckan. Övriga banor på topplistan är Saltzberg, alltså inte Salzburg där det dock också finns bergbanor, Hong Kong samt Wellington på Nya Zeeland, där det även finns ett bergbanemuseum.
Drömresan går till Chile
Men för den inbitne funicolarenörden går nog ändå drömresan till Chile och Valparaiso. Bergbanorna är där en integrerad del av stadens kommunikationssystem. Det finns drygt femton stycken, den äldsta från 1883. Några av Valparaisos bergbanor går inom de historiska kvarter som av Unesco utsetts till världsarv.
Är man göteborgare får man nöja sig med den besläktade varianten snedhiss som det finns en i Hammarkullens spårvagnsuppgång samt en på utsidan av Universeum som man dock måste betala 120 kronor för att få åka. Men då får man ju tillgång till regnskogsmiljön och kan drömma sig bort till banor i Blue Mountain eller Malaysia. För att längta till Italiens bergbanor räcker det att lyssna på Pavarottis insjungning av Funicoli, funicola.
Bengt Edqvist, nybliven funicolarenörd
