Perkele!
Men den sången, som skrevs till en film av Jörn Donner 1971, inleder Mauri Antero Numminen sin konsert den 2:a april 2008 på jazzklubben Nefertiti i Göteborg. Sången skrev herr Numminen till Donners film "Perkele – bilder från Finland "och sångens text lyder kort och gott: Perkele!
En annan gammal Numminenhit lyder Dägä-Dägä, en text som får publiken att brista ut i allsång. Men egentligen spelar det ingen roll vad Numminen sjunger, publiken älskar honom oavsett låtval, från den första ”sången”, som ju faktiskt är filmmusik, till den sista som är den gamla Chuck Berry-låten Route-66.
Nu är ju inte Numminen en helt vanlig coverartist så han sjunger Chuckens hit till Beethovens nionde symfoni, det vill säga den del av symfonin som på engelska kallas ”Song of Joy” och som EU fräckt nog gjort till sin signaturmelodi.
Numminens senaste lustmord på en känd låt är titellåten på Numminens nya CD ”M.A. Numminen gör ont i Sverige”. M.A.Numminen tolkar Lena Philipsson och berättar att han fick sju stycken CD-skivor med svenska sångerskor skickade till sig av sitt svenska skivbolag och då valde att tolka just ”Det gör ont” på sin nya skiva.
"Dirty old man"
Numminen talar om att han faktiskt ringde Orup för att fråga om det var okej att göra om texten lite så att den passade en ”dirty old man”. Vilket tydligen gick bra. Med tanke på att M.A. ibland gillar att vara lite fräck tror man nu att han skall driva med Lena Ph och använda sin mikrofon till annat än att sjunga i, men då tror man fel. Numminen, sin vana trogen kompad av Pedro Hietanen, sjunger låten samtidigt som han fullt seriöst trummar med två vispar, alltså sådana som man har till trummor, på en kartong. Annars är ju banjo, förutom sången, Numminens huvudinstrument och på detta instrument spelar Numminen denna kväll ovanligt snabbt och rockigt, trots att han nu uppnått en ålder av 68 år. Det är märkligt med M.A.Numminen. Sedan 1972 har han sjungit sin nyfolkliga allmogejazz på svenska, samma komp och nästan samma låtar och man tröttnar aldrig. När det faktiskt nästan räknas som fult att ägna sig åt covers om man inte är klassisk musiker. Och medan många stjärnor som var stora redan på sjuttitalet knarkat, rökt, druckit eller kört ihjäl sig eller i bästa fall lever, men med grått hår, Alzheimer eller andra ålderskrämpor, ser Numminen inte ett dugg äldre ut än när han debuterade i Sverige med skivan ”M.A. Numminen på svenska.”
Spelat ihop i 30 år
Hans vapendragare, Sancho Panza höll jag på att skriva men menar Pedro Hietanen, förtjänar ett eget kapitel i Numminens historia. De har spelat ihop i vått och torrt i drygt trettio år, men Hietanen har haft en jämförelsevis ganska undanskymd roll.
Hietanen har i och för sig många gånger fått framföra sina troligtvis ganska inövade men mycket trivsamma improvisationer, men oftast är han under konserterna urtypen av fåordig finne. Denna kväll på Nefertiti är han dock ovanligt pratsam och får till och med sjunga solo på en gammal rocklåt. Hietanen spelar på konsertflygel och dragspel. Medan det i Sverige är inne med små dragspel, det är ju ganska tunga instrument, håller sig denne finländare med ett dragspel som nästan når honom till tårna. Hietanen spelade på sjuttiotalet med i det progressiva finska rockbandet Wigwam.
Han träffade Numminen på det gemensamma skivbolagskontoret och tycke uppstod. Strävsammare par finns ej i musikbranschen varpå Nefertiti till och med bokade dubbelrum åt de båda herrarna. Man undrar då slutligen hur länge dessa gentlemän skall fortsätta med sina covers på amerikanska schlagers, finska folkvisor och tonsättningar av den tyske filosofen Ludwig Wittgenstein. Det känns som om de hade minst ytterligare trettio år kvar på scen. För några år sedan framförde Numminen bergbanehitten Funicoli, funicola inför en jublande publik på en av Göteborgs musikscener. När han signerar mitt exemplar av senaste singeln kan jag inte låta bli att fråga om han numera sjunger denna oerhört trevliga låt någon gång. Numminen svarar att han har flera kända operaarior på sin repertoar, men att han tyvärr sällan får tillfälle att framföra dessa. Anledningen till att han inte får det kan omöjligen vara hans röst, ty den är lika njutbar som den var 1972. Och kanindräkten han ibland iklätt sig på scen skulle passa perfekt som scenkostym på Göteborgsoperan.
Bengt Edqvist
