När jag var yngre skulle jag bo i storstaden. Inte kunde man bo kvar i Växjö och ruttna. Jag ville inte sitta i en villa med en bunt barn, en man och en flåsande hund. Det fick inte hända. Som om man självklart utvecklades mindre i en mindre stad. Antagligen en ung tonårings fördomar, mindre klokhet och en stark tro på att det var i storstaden det hände.

Igår tog jag en söndagspromenad i staden. Efter klockan fyra då de numera söndagsöppna affärerna har stängt. Jag gick över det tomma Stortorget. Klackarna mot gatstenarna och Storgatan framför mig. Någon ölburk hade lämnats kvar efter helgens bravader. En papperskorg hade sparkats sönder av någon. Annars väldigt stilla.

Jag kände mig utsövd och befriad denna söndag. Mindes plötsligt anledningen till att jag blev kvar. Utan att ruttna. En del har jag att tacka lugnet och den ibland ödsliga stämningen för. Den ger en frid att tänka. En annan del av det hela är något större som jag ska försöka förklara.

Alla tankar man hade om att allt var bättre någon annanstans. Jag provade mina vingar på andra ställen än Växjö. Så var det ju sagt. Jag startade i Helsingborg och i några år bodde jag på olika ställen runt om i Skåne. Min sista anhalt var Malmö och som så många andra hamnade jag på Möllevångstorget en period. Falafelhakens och de utländska jourbutikernas torg. Man undrar hur det kan gå runt och ihop sig för alla de små företagarna. Det är något skumt. Kaféer, pubar, pizzerior och grönsakshandlare om vartannat. Precis som en liten, konstnärlig småstad, men mitt i en större stad. Möllan är de ungas fristad till att göra allt, men ofta inget. Till en början trivdes jag som fisken i vattnet.

Det är det som slår mig när jag går där på Storgatan söndag eftermiddag. Jag går förbi vår galleria, mindre bokhandel och bank. Jag ville inte gå mitt på Storgatan och hälsa på bekant efter bekant då. Jag ville vara anonym på de större gatorna. Inte heller ville jag tillbaka till den sämre linjetrafiken, Broqvist konditori eller Ölkällaren.

Det är en viss känsla i att komma bort och få försvinna från allt som man vet. Ta tåget mot Köpenhamn eller Stockholm. Fundera på att stanna någonstans. Aldrig riktigt göra det. Men min känsla av att komma hem är och var mycket större. Mer värd. Den känslan fanns för tio år sedan också. Troligen så var den ganska stor, för jag minns den fortfarande så väl. Jag kan tänka mig att det lyste i mina ögon när jag skymtade välbekanta byggnader, där på tåget, efter att ha varit borta i några månader. Som när man träffar en förälskelse som man inte har sett på länge. Det där är något jag aldrig skulle ha erkänt. Jag skulle ju göra karriär i storstan.

Så när jag på min söndagspromenad börjar nå Storgatans slut, då känner jag mig nöjd. Det känns som lugna gatan att ha landat i Växjö igen. Möllevångstorget känns långt borta. Det är flera år sedan jag längtade dit. Det blev snabbt ungefär likadant som Växjö. Skillnaden var att det kändes mer tragiskt. Att inte bli en aning deprimerad när man tänker på en del vilsna själar där är svårt. I alla fall om man är en mer allvarlig själ som jag. Möllans barn som alltför ofta dricker alltför många öl på de billiga pubarna. Jag kallar dem barn för det känns inte särskilt vuxet eller genomtänkt.

Många av mina vänner bor i Göteborg, Stockholm och Malmö. Jag tänkte följa efter eller med dem, men kom istället tillbaka. Mina drömmar uppfylls i min hemstad. Något jag verkligen har tvivlat på, men nu säkert vet.

Så jag går längs sjön och hem. Jag gjorde det rätta valet. För mig var det ypperligt att vara kvar i min trygga hemstad. Kalla mig bekväm, men jag lovar att jag har testat mina vingar. Tillbaka i tryggheten med andra ögon, har jag sett mer möjligheter än vad jag någonsin har gjort.

Thea Kjellberg