Den som kan sin sak
behöver inga svåra ord

Carl von Linné och Ingvar Kamprad har en sak gemensamt, utöver att de kommer från Älmhult. Deras språk är enkelt och begripligt utan latin och utan managementvokabulär. De visste var de talade om så de behövde inte ta fram svåra ord. Det berättade professor Bengt Johannisson på en öppen föreläsning om företagsamhet vid Växjö universitet. Bengt Johannisson har forskat om företagande i många år och han har också en förmåga att uttrycka även det komplicerade på ett enkelt sätt. Att höra Bengt Johannisson tala om företagsamhet är stimulerande, inte bara för att han förespråkar ett enkelt språk.Han slår fast några enkla sanningar:• Alla människor kan vara företagsamma tillsammmans. Barn föds företagsamma. Om inte föräldrar och skola förstör företagsamheten kan vi alla ha den energi och nyfikenhet som krävs för att vara företagsamma. Att ha barnasinnet kvar är en bra egenskap för en företagare.
• Affärsmöjligheter skapar vi själva. Tron att andra ska ordna något för oss är en inlärd form av hjälplöshet, som hör till en svunnen tid.

Hur ser då framtidens företagsamhet ut?
Bengt Johannisson ser hur tekniskt överlägsna ungdomar kommer att driva verksamhet på områden som de själva är intresserade av. Och han ser hur unga pensionärer med stora kunskaper och kontaktnät kommer att driva företag för att de tycker att det är roligt och för att de har tid.
Med illa dold förtjusning talar Bengt Johannisson om de samhällets provokatörer, de extrema entreprenörer som inte alltid bryr sig om administrativa regler i sin strävan att förverkliga sina idéer.
Det kan vara Big Bengt Erlandsson eller Bert Karlsson, som inte alltid inväntar byråkratiska tillstånd innan de agerar.
Däremot ställer Bengt Johannisson inte upp på beskrivningen att det skulle vara så krångligt att driva företag i Sverige. De är värre i de flesta andra länder.
Och det är inte självklart bra med mycket ekonomiskt stöd till nya företag. Stöd är bra under förutsättning att företagaren själv engagerar sig och tar risker.

En sak är säker: Framtiden ligger inte i gamla kolosser som tillverkar bilar som ingen köper. Den finns hos de nya snabbfotade små kunskapsföretagen. Dessutom är det roligare att jobba i företag där inte tiden går åt till långa möten eller att skriva långa rapporter på krångligt språk.

Lars Edqvist

Privatisera kungahuset
— låt oss få valfrihet!

Nu har tidningarna tagit fram rubrikstorlekarna som vanligen är reserverade för krig och melodifestivaler. En 35-årig gymägare från Ockelbo har förlovat sig med en 31-årig akademiker från Stockholm. Inte särskilt spännande kan det tyckas.
Men låt oss göra något av detta. Det är hög tid att ifrågasätta systemet.
Det är närmast ett mantra att all annan skattefinansierad verksamhet ska utvärderas och konkurrensutsättas.
Kungahuset är bra Sveriges exportaffärer och varumärk, sägs det. Men hur bra? Och är verkligen Carl XVI Gustav den ultimate kungen? Är en prinsessa som kör stadsjeep på gågator en bra representant för Sverige.

Nej, jag är övertygad om att vi skulle få mer valuta för kungapengarna om hela verksamheten upphandlas i konkurrens med andra familjer med pr-talang. Gör det på fyra  år med möjlighet till ett års förlängning om de sköter sig.
Det skulle kunna vara kändisar som artisterna Lena Philipsson och Alexander Bard. Eller varför inte någon idrottspersonlighet som Carolina Klüft eller Zlatan Ibrahimovic. Snacka om att imponera utomlands, om det kommer en kung som kan sjunga eller springa riktigt fort.
Eller varför inte slå in på Daniel Westling-spåret och lansera vanligt folk som är uppvuxna utanför Stockholm. Det skulle kunna bidra till en levande landsbygd om vi får en kung eller drottning som har varit bagare i Bodafors eller undersköterska från Uddevalla.

Nu menar jag inte att vi ska lägga ut kungaämbetet enbart till den som lägger lägsta anbudet. Egenskaperna bör vara vägledande. Och en allt viktigare egenskap är humor. Jag känner inte den nuvarande lille kungen, men han utstrålar inte i första hand humor.
Så jag skulle vilja uppmana Babben Larsson att lämna in en offert, den dag kungahusfunktionen ska upphandlas. Hon skulle säkert kunna utmana såväl Lena Philipsson som Carolina Klüft. Väljer hon dessutom Robert eller Björn Gustavsson som vicepresident, eller förlåt, som prins och hertig av Västergötland så skulle det kunna bli en kombo som klarar vilken upphandling som helst.

Lars Edqvist

I Malmö har området kring Möllevångstorget varit en mötesplats för såväl invandrargrupper som de unga och coola svenskarna som spelat i berömda band eller varit konstnärer på andra sätt. År 2010 invigs Citytunneln och Möllevången blir granne med landets tredje största järnvägsstation,
Bostäderna i området väntas bli dyrare, restaurangerna flottare och alltid lite prydligare. Redan har södra Sofielund börjat locka de unga, de kreativa och de coola från Möllan.
Det blir allt tydligare att kreativitet och kultur blir allt viktigare för en stads attraktivitet och tillväxt.
I stora städer som Berlin, New York och London lär det alltid finnas lite halvt förfallna områden som kan locka framtidens stjärnor på kulturområdet. Men hur ska prydliga medelstora städer som Jönköping, Kristianstad och Växjö kunna konkurrera med nya levande boendemiljöer?

Det kanske finns något halvgammalt centralt industriområde som kan byggas om till bostadsområde.

Lars Edqvist

Varför utnyttjar inte fler välgörenhets- organisationer vår önskan att vara fina människor — nåja, goda turister åtminstone — när vi är ute och reser i fattiga länder?

Fler kunde göra som Koto och starta restauranger som fungerar som skolor för gatubarn?

Säkert är det fler än vi som gärna betalar lite extra för maten när pengarna går till att ge före detta gatubarn en yrkesutbildning.

Ett moppeskutt från Litteraturens tempel, ett av turist-måstena i Hanoi, ligger restaurang Koto. Utifrån ser den ut som alla andra lunchställen, skillnaden är att ingen tjänar pengar på restaurangen. All personal är före detta gatubarn som genomgår ett tvåårigt utbildningsprogram som ger dem betyg för att söka sig vidare i restaurangbranschen.

Vi kommer mitt i lunchruschen, men på tredje våningen finns ett ledigt bord. Utförligt berättar servitrisen vad som står på menyn. Som tur är har vi menyn framför oss, annars hade vi inte haft en susning om vad köket erbjuder. Det är inte bara bokstaven r som är svår att uttala för många vietnameser.Det tar en stund innan maten kommer, men när den väl står på bordet doftar det ljuvligt om nationalrätten pho och den fyllda bläckfisken. 

Läs mer

”Vi skulle få leva här”

Mitt i en flytt börjar man tänka på det där med att ha ett hem. Att det inte är så självklart och att man kanske borde se det som en lyx. Vi har precis flyttat till fem rum och kök. Vi har dusch, toalett, spis, kylskåp och allt som man behöver för att leva. Vi har ingen platteve längre, men klarar oss ändå. Vi har x-box, tre datorer, musikanläggning, gitarrer och en massa böcker. Vi har allt.

Och jag vet att jag kanske inte borde fundera över saken. Det är självklart att man ska ha ett hem.  

Men när vi precis hade hämtat nycklarna till nya lägenheten, möttes vi av en man. Han vinglade runt i en allé och var ganska störande. Vrålade skyhögt från en av Ebba Gröns gamla låtar, "Vi skulle få leva här! Vi skulle få leeeeva här!" Han var även en aning berusad. Jag gick först oberörd, men så sög det till i magen och jag fick en plötslig känsla av olust. Det är inte alls är så självklart att få leva här. Jag höll hårt om nyckelknipan i min hand. Mannen vinglade till och fullständigt nonchalerade sin omgivning, fortsatte vråla "Vi skulle få leva här!"

Med snabba steg mot nya lyan, mannen nu vrålandes bakom mig, så for tankarna till Benny. För ett antal år sedan mötte jag honom på Ria i Växjö. Jag ser mig nu som ganska ung och oerfaren, då jag lät honom spela gitarr i två timmar. Det istället för att svara på mina intervjufrågor. Benny var hur som helst hemlös och missbrukare. Jag träffade honom för att skriva ett reportage om drömmar. Benny hade en dröm. Utan tak över huvudet, med en kappsäck tragedier att bära på och ett dagligt sug efter droger att kampas med, så hade han ändå hoppet kvar. Samt en dröm. Jag tycker det är ganska fantastiskt.

Jag försöker koppla hemlöshet till mig själv och jag vet inte hur jag skulle stå ut. När jag vrider om nyckeln till vår nya lägenhet, känns det inte lika självklart. Jag börjar till och med fundera på vad vi ska med alla rummen till? Jag tänker på Benny, den vrålande mannen i allén och kvinnan med flaskan i parken. Ett hem är inte självklart.

Växjö har hemlöshet, men den syns inte märkbart. Gatutidningen Aluma ska börja produceras och säljas. Det är ett framsteg, då hemlösheten på något vis känns mer accepterad som företeelser. Någon har sett att den finns, även i lilla Växjö. Bennys dröm var bland annat att skriva en bok. Jag hoppas att han kan vara med och skriva tidningen. Hans allra största dröm var att åka till Kuba, helst bosätta sig där. Där fanns kärleken och de goda människorna, enligt honom. Då när jag träffade honom, sa han att han sparade pengar till biljetten dit.

Jag glider runt i vår femrummare. In i sovrummet där jag får sova tryggt varje kväll. Till badrummet och där irriterar jag mig över att duschen verkar vara lite trasig. I-landsproblemen en "Svensson" måste tampas med varje dag. Hårda dagar går kaffekokaren sönder. Vet vi hur bra vi har det?

Jag behöver inte skämmas över min nya lägenhet, eller att jag har det bra. Men mina smått överdrivna tankar, kanske inte är så dumma ändå. Det är inte så självklart att få somna nedbäddad i rena, vita lakan varje kväll. Det är inte så självklart att få leva här.

Thea Kjellberg

Läs Theas tidigare krönikor:

• Drömmar och frid i en hemstad

Lärare, krönikör och kulturentusiast

— men Macken är nummer ett

Han kommer cyklande på sin svarta cykel med andan i halsen. Klockan är tre minuter över tre. Vi hade bestämt klockan tre.
Hej... har du väntat länge?
Nej, jag kom precis, säger jag och är lycklig över att han hade tid överhuvudtaget att träffa mig. 

Att bestämma en tid med Fredrik Bergman är inte det enklaste. Det var tre veckor sedan vi via mejl bestämde att träffas. Journalisten och ”diversegöraren” har alltid massor med saker på gång.
Förutom sitt fasta arbete som lärare på S:t Sigfrids folkhögskola, engagerar han sig i en rad olika saker. Är det inte Arabymacken som tar hans tid så är det något kulturevenemang som planeras. Tidenverkar inte räcka till för allt han vill göra. Almanackan är minst sagt full av tider som ska bevakas.

Fredrik är en uppskattad krönikör i Smålandsposten var tredje lördag. Hans perspektiv är annorlunda än det som möter oss dagligen via nyhetsartiklar och reportage. Inte så sällan tar han parti för den som står vid sidan av samhällets gängse normer. Han filosoferar om vårt dagliga liv och ger oss läsare en tankeställare.

En gång var han lokalredaktör för Smålandsposten i Tingsryd. Det varade i närmare åtta år innan Fredrik sa upp sig och blev frilansande journalist.
När så mediakursen på folkhögskolan startades för några år sedan hoppade Fredrik på som lärare. I dag har han huvudansvaret för den kursen på S:t Sigfrid.
Han är uppvuxen i Stockholm i de lite finare kvarteren ute i Äppelviken. Men han var inte villig att trampa vidare i de fotspåren. Intresset för skrivandet kom tidigt. Via skoltidningar och diverse engagemang i lokala publikationer, ville han hoppa på något annat.

Till Småland

Lite trött på skrivandet tog han vägen ner till Småland via en utbildning till bonde. Hamnade så småningom i Jät där han bildade familj. Där hoppade han återigen på journalistiken genom ett lokalredaktörsjobb i Tingsryd.

Det finns fortfarande folk som efter alla dessa år kommer ihåg legendariska tidningsartiklar som Fredrik Bergman har skrivitt. Till exempel den om vägen mellan arbete och bostad. Eller den där om en farbror - tja, ingen vet riktigt var artikeln handlade om, mer än om farbrorn, som väl egentligen var rätt vanlig. Men bra var den!
Och på redaktionen talas det fortfarande om honom som "den där som kan skriva intressant om färg som torkar".

Men det där lokalredaktörjobbet var han färdig med efter några år. Han ville som sagt göra annat. Och annat gör han. Många gånger med hjälp av slumpen. Så var det med den omtalade Macken med stor M.
 
I en lördagskrönika för några år sedan efterlyste han att Växjö kommun borde ta till vara funktionsdugliga saker som slängts på soptippen. Sådana resursenheter fanns redan i många kommuner, där lagade man och fräschade till sådant som slängts, och sålde vidare till en överkomlig penning.
En politiker i kommunen uppmärksammade Fredriks krönika och skrev en motion till kommunen. Efter många turer och det faktum att bostadsbolaget Växjöhem hade en gammal ”mack” liggande inköpt i Göteborg för 1000 kronor, blev – hur märkligt det än låter – en återanvändningsstation i anslutning till Araby områdets norra del.
 
Den ekonomiska föreningen Macken bildades under hösten 2004 och målsättningen var att motverka resursslöseriet och skapa kontakter, meningsfull sysselsättning och arbete. 2006 invigdes Mackens försäljning, tillika butikslokal, i den gamla bensinmacken som alltså flyttats från Majorna i Göteborg och är ritad av arkitekten heter Sidney White.
 
— När vi startade var vår målsättning att olika kategorier av människor skulle kunna jobba här. Missbrukare, invandrare och människor som var utbrända - med flera. Men det visade sig ganska snart att vi inte klarade av missbrukare. Vi hade helt enkelt inte resurser att klara av det, säger Fredrik.

Många verksamhetsfält

Under de tre år som Macken varit igång har mellan 10 och 15 personer sysselsatts. Förutom insamling av slängda saker på soptippen sker här också verkstadsarbete, undervisning i svenska och försäljning. Här finns möbelverkstad, cykelverkstad, textilverkstad, elektronikverkstad och datorverkstad. Ett otal olika projekt pågår.

I ett av klassrummen sitter fem muslimska kvinnor och syr. Samtidigt pågår svensklektion.I en annan verkstad lagas gamla cyklar som man fått av polisen. Ingen efterlyste dem. 

— Vi har en kille från Palestina som är billackerare. De allra risigaste cyklarna fixas till och lackas om och så får de ett märke med texten "Macken Recykel" och Mackens logo, säger Fredrik.Nyligen har Macken byggts ut till försäljning av begagnade möbler också. På det sättet hoppas man kunna få in mer pengar till verksamheten. För pengar behövs.

— Just ekonomin är det bräckliga i den här verksamheten, säger Fredrik. Vi är och ska vara konkurrensutsatta även om många insatser är rent ideella.Detsamma gäller det senaste större projektet som diskuteras och snart ska genomföras. Det är ett företagshotell.

— Det finns många människor som kommer hit och som deltar i verksamheten som också vill gå vidare och starta eget till exempel. Därför vill vi också starta företagshotell.– Vi vet att det finns lokaler som är lediga runt omkring i området som passar bra till frisersalong, cykelverkstad eller varför inte metallsortering och liknande.Tillsammans med folkhögskolan har därför Macken startat upp orienteringskurser om företagsbildning vid sidan av vanlig utbildning. Även ALMI är med och hjälper till.

— Vi hoppas genom det här skapa vettig sysselsättning för invandrare och andra som inte riktigt kommit in i etablissemanget. Vi vet att det ger resultat, avslutar Fredrik Bergman, innan någon av Mackens anställda pockar på uppmärksamhet.

Stefan Gustafsson

Slutet på en del, början på mycket

– Röker du, frågade läkaren.
– Ja, svarade den nyopererade hjärtpatienten sanningsskyldigt.
– Grattis! Sa läkaren.
– Grattis!?!?
– Ja, du har just slutat.

Och visst, det där med rökningen var det första som hjärtläkaren på Blekingesjukhuset tog upp med mig den februarimorgonen 2004, då jag praktiskt taget stått öga mot öga med döden några timmar tidigare. Flera månaders konstiga och alltmer plågsamma ”håll i ryggen” hade kulminerat, och hjärtinfarkten var ett faktum. Jag hade hunnit med att besöka tre olika läkare, men ingen av dem drog slutsatsen att det var hjärtat som var illa utsatt. Två dagar före infarkten fick jag dessutom Losec utskrivet…

Alla fel
Jag var 54 år gammal när det hände. Alldeles för tidigt, tyckte jag och erinrade mig att jag läst någonstans att om man fick en tidig infarkt så följdes den ofta av flera. Det var en ringa tröst att läkaren berättade att infarktproblemen nu raskt flyttar nedåt i åldrarna. Desto mer trösterikt var det att höra att medicinerna för behandling blir bättre, och bättre och att det forskas mer än någonsin kring hjärt- och kärlsjukdomar. Med facit i hand, det vill säga en infarkt i hjärtat, insåg jag ganska omgående att det inte var så konstigt att just jag drabbats. Jag jobbade väldigt mycket, hade många extrabekymmer som egen företagare, jag vägde alldeles för mycket och motionerade alldeles för lite. Dessutom hade både mina föräldrar och ett syskon haft bekymmer med hjärtat. Men jag hade på något vis inte tyckt mig haft anledning att vara bekymrad. Att hjärtinfarkt drabbade andra, det visste jag ju. Men det var ju dom andra det…

Torsk på versaler eller
mitt liv som besserwisser

Reglerna är enkla och entydiga. När ett ord står i början av meningen är första bokstaven versal, stor bokstav. Och när ordet är ett namn är första bokstaven versal. Det kan möjligen vara lite komplicerat att bestämma sig för vad som är namn och vad som inte är namn.

Ändå blir versalerna allt vanligare i svenska språket. Några exempel:
• Häromdagen fick jag via e-post ett upprop som löd: "Rädda Torsken i Kattegatt!"  I uppropet står det också att hela Ekosystemet i Kattegatt hotas allvarligt. Jag övervägde allvarligt om det verkligen var seriöst att skriva på ett upprop där man skriver torsk och ekosystem med versaler.
• När jag skulle köpa en kamera gick jag in på Panasonics svenska hemsida och upptäckte att deras svenska har smittats av koncernens engelska. De stavar ord som produkter, ödmjukhet, vision och sju med versaler även inne i meningarna. Kan man köpa en kamera av ett sådant företag?
• Utanför kommunhuset i Växjö finns en skylt som hänvisar till Växjös Vänorter. Hm, vänorter heter det väl.

Stora eller små bokstäver kan tyckas som ett i-landsproblem och är självklart det också. Ändå störs jag orimligt mycket på företag och organisationer som inte bryr sig om skrivreglerna i svenska språket. I mina ögon tappar de i trovärdighet varje gång de bryter mot språknämndens rekommendationer.
Någon jävla ordning bör det vara också i ett språk. Det är lättare att läsa och begripa en text som håller sig till gängse regler.
Det kan finnas en rad skäl till att bryta mot språkreglerna. Brott mot reglerna kan skapa en önskvärd känsla eller väcka uppmärksamhet. En del kan tycka att versaler är coolt eller drivas av en strävan att förnya språket.
Men att skriva torsk, sju eller vänort med versaler tillför inget till budskapet.

I ett utslag av välvillighet påpekade jag för torsklistans upphovsman att han borde ändra stavningen. Jag kunde inte låta bli. Torskmannen blev mycket upprörd och skrev ett riktigt osympatiskt brev som svar. Det vänligaste han hade att säga var att han beskyllde mig för att vara en besserwisser. Och just det har han lite rätt i.
Att torsken försvinner i Östersjön är allvarligare än att engelska språket nästlar in sig i det svenska. Och visst är det irriterande med folk som alltid vet bäst. Inte minst i trafiken är jag väldigt trött på privatpoliser som tutar och blinkar för att de vet bäst. Samtidigt gör jag det själv.
Samtidigt känns det lite skönt att vara besserwisser. Att påpeka det man tycker är fel istället för att tiga och reta sig är bra för humöret. I bästa fall kan det också bidra till bildningsgraden i samhället.
Vem vill vara med i Svenska besserwisserklubben?

Lars Edqvist

Konstiga frågor kan dyka upp i skallen. När jag ser långa godståg på väg genom Växjö undrar jag ibland hur långt ett godståg kan bli.
Ett av världens längsta godståg var i alla fall det som kördes 86 mil genom Sydafrika den 26 - 27 augusti 1989.
Det bestod av 660 godsvagnar, en tankvagn och en vaktvagn.  Det innebär att tåget var 7,3 kilometer långt och vägde över 69 000 ton.  Och då är ändå inte loken inräknade. Det drogs av eldrivna och sju diesellok.

Lars Edqvist

Första gången jag hörde ordet fokusera användas utanför fotografers, ögonläkares och optikers krets var sommaren 1999. "Jag är bra på att fokusera", sa en person som jag hade anställningsintervju med. Då blev jag lite imponerad och tänkte att detta är en människa som kan uttrycka sig väl.

Föga anade jag då att fokus och fokusera snabbt skulle bli språkets värsta virus.

I början av 2000-talet började svenska byråkrater både bland myndigheter och stora företag att fokusera och sätta fokus på något när de inte riktigt visste vad de ville.

De tyckte nog att det lät bra att säga att "vi fokuserar på problemet" istället för att berätta vad de verkligen tänkte göra. I min värld tycks det som om den som fokuserar på något inte får så mycket gjort.

Numera använder även journalister på Aftonbladet och Dagens Nyheter ordet fokusera till och med i rubriker. När rubriksättaren inte kommer på en bra rubrik tar han till en slapp och oprecis överskrift som "Fokus på brottsligheten".
Usch!
Detta är inte något svenskt fenomen. Begreppet "focus on" sprider sig som en farsot även i engelska språket. Till och med min gamle husgud Neil Young kan i en intervju säga att han vill "focus on the fight against the Iraq war".
Det är nästan lika illa som när Bob Dylan gör reklam för Cadillacs stadsjeepar.
Hur det är inom de övriga världsspråken vet jag inte, men jag hoppas att kineser, indier, tyskar, fransmän, ryssar och spanjorer är mindre benägna att falla för dåliga modeuttryck.

Ibland försöker jag se framför mig alla dessa byråkrater som sitter vid sina skrivbord och fokuserar.

Vi kanske skulle kunna införa en nationell fokusdag. En dag då alla flummiga byråkrater och journalister sitter och fokuserar var och en för sig, kanske som en slags meditation eller som en bön att någon annan ska komma ta hand om det praktiska arbetet att lösa de verkliga problemen.

Nej, det är nog ingen bra idé. Världen behöver mer handling än fokus. Så vägra att fokusera. Och vägra framför allt att sätta fokus på något. Åtminstone om du inte är fototgraf, optiker eller ögonläkare.

Lars Edqvist