Cornings glasmuseum — värt en resa
I den lilla orten Corning i nordöstra New York State finns värdens största och sannolikt mest sevärda glasmuseum. Den som besöker New York och har det minsta intresse för glas och design bör hyra en bil och göra den 40 mil långa resan till Corning.   
Men tänk på en sak: Det behövs en heldag för att se allt. Även den mest rastlöse museibesökaren kan fastna i timmar bara i en liten del av "The Corning Museum of Glass".

Även en stilla oktobervardag här långt utanför storstäderna är här fullt med folk. Föreställningar som visar hur inte bara glasblåsning utan också annat med anknytning till glas är oftast fullsatta.

Men låt oss börja från början. Slingan i det stora museet, som också är byggt i glas, börjar med en utställning av nutida glaskonst. Redan här förstår besökaren att det är något extra. Originalitet och nyskapande är ordet för det mesta som visas.
Världens mest kända nutida glaskonstnärer är representerade. Här finns till exempel ett av Bertil Valliens glasskepp. Även Robert Rauschenberg, ni vet han som gjorde geten med bildäcket på Moderna Museet i Stockholm, har ett bildäck här — i glas.

Nästa hall visar världens äldsta glas, från tiden före Kristus. Besökarna får lära mycket om glastillverkning, men framför allt imponeras av skönheten hos tusentals år gamla glasföremål.
Vi får själva prova på hur olika ljus påverkar vilken färg glaset ser ut att ha och vi arbetar oss fram i glashistorien. Allt är inte snyggt. Italienskt och franskt glas från 1800-talet kan te sig minst sagt överlastat.
Desto skönare är de pjäser av Edward Hald och Simon Gate, som representerar Sverige i glashistorien.

I källaren finns en stor glasmarknad där Bertil Vallien har fått ett eget bord, där hans verk säljs. Här går också att köpa konst av exempelvis Anna Ehrner och Kjell Engman. Lägg till det två smakfulla matställen, där det går att få nyttig mat vilket annars är en bristvara i denna del av USA. Slutsatsen är att detta är ett museum som är svårt att överträffa, Det går att locka folk även till landsortshålor om det som visas hållet hög kvalitet.

Lars Edqvist

Läs mer på www.cmog.org

Till minne av Jellopuddingen

Tillräckligt gamla svenskar kommer säkert ihåg Jellopuddingen. På 1950- och 60-talet var det en vanlig dessert vid svenska söndagsmiddagar. Man blandade bitar av frukt i den ilsket röda geléartade puddingen och njöt. Så småningom förbjöds den i Sverige på grund av skumma färgämnen.

Jellopuddingen uppfanns av en snickare i Le Roy, en liten stad i norra New York State. Här kan man nu besöka det som troligen är världens enda Jellopuddingmuseum. Snickaren kom på att det gick att göra en söt pudding med hjälp av gamla kohudar, gelatin alltså.

Museet är rätt kul bland annat för att här visas reklamfilmer för Jello. I 30 år har tv-stjärnan Bill Cosby gjort reklamfilmer för Jello och många är faktiskt roliga.

I Torontos katakomber

Toronto är ett riktigt blåshål. Även på hösten när det är över tio grader plus känns vinden bitande kall. På vintern när det är tio minus eller kallare lär vinden vara outhärdlig.
Därför har invånarna i Toronto grävt ner sig. Det finns ett 27 kilometer långt tunnelsystem där det går att ta sig mellan butiker, restauranger och sevärdheter. Men gå inte ner i katakomberna på söndagar. Då är många ställen stängda och gångarna är ödsliga om än öppna.