I skymningen

Hunden Tiger är vårt skydd, vår vakt. Kvällen är ljummen och klibbet från kroppen har försvunnit efter en uppfriskande avsköljning i kallt vatten bredvid hålet i marken bakom cementväggarna och plåtdörren. Alla djurens spel och sång hörs klart och deras värld är här.

Det fläktar skönt genom min tunna bomullströja som hänger lätt över kroppen. Kjolen spelar i vinden. Jag vandrar längs den asfalterade vägen tillsammans med mina fyra kamrater som också är i Indien på praktikantprojekt. Det börjar skymma och berget reser sig i blågröna nyanser högt i bakgrunden av våra silhuetter. Människan är en del av detta vackra. Naturen som omger oss är så kraftfull och vi är en del av den.

Hundarna från gården följer oss på vår promenad. Först tänker vi inte på det så mycket men så fort vi kommer till våra grannar blir det ett herrans liv. Vi  inser att hundarna har tagit på sig rollen som våra vakter och beskyddare.

Grannens två hundar skäller ut oss så vi knappt hör vad vi tänker, ändå hänger barnen i träden hos grannen och skriker ”hello, hello, hello” och vinkar frenetiskt med armarna. Barnen ropar och vi vinkar tillbaka, hundarna skäller. Vår hund Tiger är där och beskyddar oss, pinkar in revir när vi traskar vägen fram. När vi passerat den första grannen kommer nästa hundskara och möter oss med skall. Vi är klämda och måste gå tillbaka med hundarna så vi vänder om och går tillbaka mot gården, Ida är rädd och jag håller henne i handen och lugnar henne. Jag berättar för henne att när jag är rädd för något som jag måste promenera förbi så brukar jag stänga av min kropp och bara leva i min själ. Själen är jag och jag flyter bara förbi, högt över faran, ljudlöst och smidigt, andas fritt och friskt. Jag håller om Ida och klappar henne lugnande på ryggen. Det är ett spel mellan hundarna och vi är deras uppgift att beskydda. Hur vänligt av Tiger att beskydda även oss, vita västerlänningar, tänker jag. Vi som bara har bott på gården i några dagar. Men sen kommer jag på att han har känt vår närvaro i vår kärlek eftersom vi hälsat och klappat på Tiger varje dag. Hans päls är beige och hans tassar vita, hans ansikte piggt. Han är snygg när han spänner upp sig och han vinner utskällningsleken mot grannhundarna.

Vi går förbi det största trädet i delstaten Tamil Nadu, det är enormt och det reser sig med kraft och  ett kaotiskt rotsystem från moder jord. Trädet blir på natten de många påfåglarnas hem. Dit upp flyger de stora fåglarna varje kväll runt klockan sex, strax innan det blir svart ute, strax innan vi samlas för middag inne på gården. Även ikväll ser vi dem lyfta. Så kommer hon; Muttalakshmi, som jobbar i köket och på den ekologiska gården med att ta hand om djuren och växterna samt honungstillverkning och odling av svamp. Hon ropar på mig, ”SoriyaGandi”, mitt namn på tamil och i det här sällskapet är ”solros”. ”Soriyagandi, sappadu!” —jaha, det är middag.

Jag går emot henne och möter hennes korta kropp. Muttalakshmi är söt med ett leende som få och ögon som tindrar, huden är svart av solen. Hon bär en sari som är senapsgul och en åtsittande kortärmad tröja i stark lila under. Jag sträcker ut min hand och hon sin och vi håller varandra i handen tills vi möter kattungen som konkurrerar ut min hand. Hon leker glatt med kattungen och vi tar alla tre följe till matsalen men äter aldrig tillsammans.

Sofia Gustafsson

Indien 3: I morgonbrisen

Indien 4: Änkorna

Indien 5: Kontraster

Fem månader

på den indiska landsbygden

Jag heter Sofia och är 23 år gammal. Jag växte upp utanför Tingsryd, i byn Dammarskulla men flyttade till Växjö då jag var 16, gick på Växjö Fria Gymnasium där jag pluggade samhälls ekonomi och var speciellt intresserad av psykologi, filosofi och historia.

Efter gymnasiet ville jag bara en sak; resa.

Sagt och gjort, de senaste fyra åren har jag varit i Norge, Egypten, Frankrike, Finland, Ryssland, Mongoliet, Kina, Australien, Nya Zeeland, Argentina, Chile, Peru, Ecuador, England, Lettland och Litauen. Flytten till Stockholm på hösten 2004 gjorde det lätt för mej att få jobb mellan resorna, och tjäna ihop pengar främst genom jobb som säljare i klädbutiker. Så genom dessa resor och möten med människor, som är annorlunda än eller lika mig själv, har mitt engagemang för naturen och människan vuxit fram. Viljan att utbilda mig till läkare mognade sakta fram inom mig och har vuxit och växer sig fortfarande mycket stark. Därför gick jag ett naturbasår förra året i Vimmerby och efter det har jag, ännu utan att lyckas, sökt till läkarlinjerna som finns på sex olika orter i Sverige.

Min vision är en människovarelse som vänder sig till sig själv och finner en harmoni med sig själv, sin natur och sitt sammanhang. Jag tror definitivt på att allt är ett i ett enormt ekosystem som även inkluderar rymden, och för vår överlevnad måste vi sluta drivas av viljan att ha makt.

Vi borde se varandra i ögonen och inse att vi måste samarbeta för att få ett stopp på den globala uppvärmningen och den enorma orättvisa och ojämna fördelningen av ekonomiska resurser och naturresurser som finns. Som det är nu föds människan in i totalt olika verkligheter och krafter som påverkar hennes liv. Vad är det som gör att min själ hamnade här och någon annans där? Det är en slump och människan har inte kunskap nog att bestämma hur något sådant skulle fungera lika lite som vi ännu kan bestämma över evolutionens enorma krafter.

Jag tror på en strukturförändring och ett lyssnande öra till de äldre som funnits med länge och har lärt i livet så mycket mer än vi någonsin låter dem uttrycka. Nu är jag i Indien i fem månader tillsammans med två kollegor från Sverige. Jag är här för att lära mig, främst om ekologiskt jordbruk och hur man jobbar och tänker, vad man har för drömmar och visioner här i Tamil Nadu, i Indien. Men som sagt hänger allt samman, och därför är genus, demokrati, politik, handel och ekonomi andra ämnen som blandas in i en enda stor ”sambar”; en linsgryta!

Läs min blogg