12 december

Igår var det stekande sol och idag också. Konstigt det där, hur det kan gå över från ösregn och monsun ena dagen till klar himmel. Månen har lyst två kvällar i rad mellan molnen. Stjärnor och planeter syns tidigt i denna mörka landskapsmiljö. Vi är ute på vischan och det är tyst och mörkt. Bara myror, myggor och någon hund med loppor som stör i livets parantes. I morse promenerade Karin och jag till en lagun i närheten och såg solen stiga ovan det stilla vattnet. Det är så frodigt och grönt runt omkring just nu. Den mustiga gröna färgen tränger enda in i själen på mig och jag njuter till fullo av lugnet på landet. Jag funderar över kylan och det gråa hemma i Sverige, staden. Jag passar på att njuta än mer. Kvinnorna, männen och tonårstjejerna som jobbar på Kolunji är hjärtat, själen av det här stället. Vi blir lätt en del av detta i vårat intresse för deras liv, deras ögon och nyfikna tankar. I monsunen hade en av de anställda kvinnornas husvägg rasat. Hon, som har samma ålder som mig, hade tur att väggen rasade utåt och inte in på henne och den sovande familjen. Hon bor med sin far och sina syskon och även hon tjänar ihop pengar till hemgiften. Nu får pengarna säkert gå till huset istället. Hon lånade Idas kamera för att ta kort på skadorna som just nu har en presenning som substitut. Nu är det kris, 100 000 rupies (ca 20 000 kronor) kommer restaurering att kosta men regeringen ger bara 2 000 rupies (400 kronor) i bidrag för raset. Jag tyder stressen i hennes ögon. Hennes hus var bara ett av flera tusen som raserade i cyklonen och det kraftiga regnet som drog fram över sydöstra Tamil Nadu för två veckor sedan. Översvämningarna är omfattande och jag ser dem fortfarande över åkrar och vägar. Runt omkring oss är det sol och grönska, livet fortsätter vad som än händer, naturen överlever allt. Kan vi anpassa oss till naturen och överleva vi också?

12 november
Barnen fick böcker idag. Sjutton barnböcker kånkade vi till Indien och till dessa underbara grannar vi har på undervåning. Barnen slänger sig över dem och börjar leka och lära sig orden på engelska. De söker min uppmärksamhet och vill att jag ska läsa. De tittar ibland med rynkade ögonbryn på mig när de inte förstår alls. Jag ställer mig upp från min skräddarställning på stengolvet och gestikulerar, vevar med händerna och artikulerar sakta mening på engelska i olika former för att förklara. De tittar förundrat på de tecknade bilderna från Sveriges vardag i barnböcker skrivna av svenska författare, översatta till engelska. Jag berättar att jag bor i en lägenhet, inte ett hus med min familj. Jag pekar på bilderna av en by tecknad ovanifrån i ”Ellens äppelträd” hur en lägenhet kan se ut i Sverige. ”Nice” stämmer de in i kör. Deras egna skolböcker är av tunns grått papper fyllda av information i en inramad och stel struktur. De läser högt från sin engelskabok, ännu en dikt de ska lära sig utantill. De har en fördel för de börjar med engelska tidigt i skolan. Själv började jag lära mig föst när jag var tretton år. Men i jämförelse med andra indiska barn som bor i städerna så är deras engelska inte tillräckligt bra.
Alla höjer ögonbrynen när jag skriver med vänsterhanden på tavlan för att de ska lära sig gramatiken.  De fokuserar inte alls på vad jag skrivit, istället får jag förklara i en halvtimme att ”jo, jag föddes vänsterhänt” . Igår frågade även en vuxen välutbildad man sin chef om alla i Sverige är vänsterhänta då han såg mig anteckna. Det är ingenting som jag själv blir förvånad över.  Liknande frågor och scenarion spelades upp i Kina när jag var på den kinesiska landsbygden för tre år sedan. De frågar om min familj och vilka som skriver med vänstern, sedan berättar de om sina familjer.
Här är tragedierna så nära hela tiden. Alla känner alla som på den svenska landsbygden och här påverkas livet av dödsfall och bråk hela veckorna. Mitt i kaoset ska en unge växa upp och försöka ta sig igenom skolans tester. Göra bra ifrån sig så att de har chans till en bättre utbildning och en framtid av mindre beroende. Här på Barnhemmet får de all den support och utbildning i sociala strukturer i mindre färgad skala. De vet att de har en chans som många av deras klasskamrater inte har, de kan göra bra ifrån sig och få stipendium från Kudumbam och få utbilda sig. Få jobba med sociala frågor och få en framtid där de kan arbeta för att människor ska få det bättre. Det vill de, det är deras dröm. Att få respekt och jobba för att Indien ska utvecklas till en jämställd demokrati. Därför lyser de, därför vill de ha min uppmärksamhet och kärlek.
 

11 november
Hade jag bott i Indien hade jag kanske bott på barnhem.
 
Barnen och ungdomarna lyser hela dagarna. De lyser av glädje och tacksamhet till livet.
I torsdagskväll kom de och skrek upp till oss ”sister, sister, seven'o'clock go!!”. Javisst, vi ville gärna följa med på vad som än hände i byn. Skulle vi till ett tempel? Vi gjorde oss alla fina. De satte prick i pannan på mig.  Urgesa och Perman styrde upp de båda vita tjurarna med ståtliga horn framför den blåa kärran. Urgesa och Perman är de två männen, boskapsskötarna och vakterna i 55- års åldern som blir fadersfigurer för barnen på barnhemmet. De är inte som andra män i Indien.  De ser mig i ögonen och hälsar gott varje gång vi ses utan att tro att vi ska gifta oss. De vänjer sig vid våra annorlunda mönster socialt och får ett medvetande om sin egen kultur och kan efter det göra fler aktiva val. Vi utväxlar lite Tamil, svenska, engelska ord som går omlott och aldrig möts men som förstås från båda håll. De hjälper till i köket på modell- och utbildnings-gården Kolunji.
Barnen hjälper mej, Ida och Karin upp på kärran och vi åker iväg i mörkret. Grusvägen knastrar under hjulen och barnen sjunger. Jag blir omhållen från alla hålla av små svarta händer och varma kroppar. Ljusflugorna svärmar kring buskarna och månen kikar nyfiket ner på vår kvällsutflykt. ”Barnen i bullerbyn” - känslan som jag alltid velat uppleva har aldrig varit så påtaglig. Jag lutar mitt huvud mot den hårda vagnkanten och tittar på stjärnorna, blundar och njuter av värmen, sången och den själsliga närvaron.
 
De är lyckligt lottade som bor på Kudumbams barnhem, Vidivelli på Kolunjifarm. De behövde inte byta skola. De kan träffa sina mammor en gång i månaden på föräldrarmöten och de hjälps alla åt i ett kollektivt arbete för att lyckas i skolan och hålla rent i hemmet. Deras två föreståndarinnor på barnhemmet, Revadi och Gaya, är kvinnor 27 och 30 år gamla  som ser efter dem och hjälper dem med olika dilemman, med läxläsning och socialt. Barnen utvecklar sin engelska under de fem månader vi praktikanter bor på deras övervåning och får den utbildning som alla på Kolunji får i ekologiskt jordbruk och i socialt liv. De kommer från familjer där pappan har dött och mamman har fått en helt förändrad livssituation i sin nya roll som änka, tyngd av myter och diskriminering. En del av dem har fäder som lämnat dem och sin före detta fru och förnekar dem och deras försörjning. Tolv är flickor och en är pojke. Lechomannen är tvillingbror med Ramamiridam och de är yngst i skaran med sina tio år. Jag tänker på min egen barndom. Mina föräldrar skildes när jag var sju. Hade jag levt i Indien vid den tidpunkten, med dessa traditioner som är genomgående här, hade jag själv växt upp i den här verkligheten.
 
Akhila och Adilakshmi håller mej i varsin hand hårt, hårt. När vi kliver av vagnen och de andra barnen omringar mig från alla håll, går vi som i en klunga. Vi kommer fram till en muslimsk vaka där tre kroppar ska tas avsked av och senare begravas. De vakande människorna ligger på bastmattor på marken under ett tak och ljusen är otaliga, kropparna täcks av filtar och blommor, rökelser och brev av avsked. Vi promenerar runt och känner in, ser på människor som tar emot små gåvor av blommor och pengar vid kropparna. Det betyder tur eller ett godare liv om man offrar något till den sörjande familjen. Alla får komma; hinduer, kristna, judar och de egna såklart. På detta sätt är det här landet och den här byn så inbjudande, religioner samsas och respekteras, lär av varandra och blandas. Det är svårt att förklara att jag inte har någon religion, jag berättar oftast att jag tror på naturen och stjärnorna. Men även mig accepterar man här.
 

20081024

Vilka är dem, vem är jag?
Deras svarta hy skiner matt i skenet från kvällslampan, så jag vill helst gå fram till en av dem och smeka deras blottade hals av skin och bara känna mattheten. De nickar vajande från axel till axel, betyder detta ja eller nej? Man vet inte. Jag tar det för ett nickande till ja, för här finns inget ord för “nej”. Varför se negativt på något som någon påstår? Varför ens använda ett ord som är motsatsen till det positiva ja! Varför skulle vi ens behöva använda “nej”?
De nickar deras huvuden när de blir presenterade och knäpper händerna i en luciaposition och hälsar. Deras mustacher är svarta och täta på överläppen. Långkjolen vit och skjortan rutig i matchande nyanser av vitt och beige.

De är vana vid besök från Sverige och de har inte tröttnat, så artiga och vänliga i blicken. Deras blick lyser av respekt och stolthet av att träffas. De vill innerligt veta allt om oss, de vill gärna bjuda  oss på te eller något att äta. Hur kan man som före detta kolonialiserade vara snälla mot vita människor, när de vet sin historia, tänker jag naivt och omogen.
Men i de här samanhangen handlar det inte om det. De är stolta att vi valt att komma denna långa väg för att se deras land och de tänker nog att mitt land är minsann något fint, något att ha. Alla dessa religioner, alla dessa människor, alla dessa viljor, alla dessa oskrivna regler och lagar, alla missförstånd och olika traditioner. Ändå funkar det så bra. Under samma tak, demokratiskt och vänligt. Indien. Framtidens land. Känner vi oss hotade? We better do. Ligga i framkant, snart är det inte till vår teknologiska standard eller handel indierna utan vi som vill till ett levene nära naturen, öppet för alla religioner, demokratiskt och mångkulturellt Sverige. Framtidens modell blir Indien. Om de bara fortsätter vara vegetarianer.


Indien ser upp till oss. Fan vi har så mycket mer makt än vi tror i Norden. Hela tiden är vi i framtiden vi i Nord. Det är som vi är, de vill bli. Ändrar vi inte våran livsstil snart, kommer jorden nog inte att klara människan, den måste gå vidare till en annan form.
Vegetarian, ja tack. Det måste bli fint att vara vegetarian, det måste bli fint att kompostera, föra mineralerna tillbaka till jorden. Det måste bli fint att leva sparanskt och en förmån att få träffa smarta, begåvade medmänniskor och snacka lite med en främling på tunnelbanan och tåget. Vi måste tycka det är kul att vara tillsammans, inte jobbigt. En flykt till tvsoffan, till snabbmaten. Gott...mmm..... Kroppen går bara in i en ond cirkel.

Det är så viktigt att man vänder sig till sig själv och reder ut; vem är jag, vad vill jag. Vilken person vill jag vara? Inte; vilken person vill jag framställas som, vem tror de att jag är, vad vill de att jag ska vara? Det är inte svårt om man slutar lyssna på andra och börjar lyssna på sig själv.

Själv vill jag en massa saker. Och alla de där grejerna avnjuts hela tiden, en i taget och hinner jag inte allt så hann jag ändå massor. Jag lever med mina uppdrag av mej själv. Jag njuter av mina resor, jag njuter av mina drömmar om att bli en bra läkare, jag njuter av mina planer på att bli en bra förebild till unga. Jag vet att jag kommer att må bra eftersom jag vet vad min bas består av, vem jag är. Jag är en kvinna över tjugo som kommer från ett bra land som kan bli väldigt bra om rätt demokrati sker, om man lyssnar på varandra. Om jag lyssnar. Jag har energi att ge. Jag har en vilja att ge något av mig själv. Jag är en kvinna som är äldre i själen än dessa tjugotre gånger jorden cirkulerat runt solen sedan min födsel i en brun Volvo 245 på väg 30 på vägen mellan Tingsryd och Växjö. Jag har varit på jorden längre.

20081024

Kosmos
Där ute ligger rymden och tittar på oss. Den undrar när vi ska förstå. Den undrar vad vi gör. Den undrar vad jag gör, den undrar vad du gör. Har vi blivit besatta av is, undrar den. Besatta av is för att vi vill har en istid till snart. Lite fortare, snart.
Fort, fort; allt ska gå kvickt som tusan idag.
Ett sms hit, ett missförstånd dit.
Lyssnar vi på varandra eller pratar vi bara.
Har vi slutat lyssna och talar bara vår egen sanning?
Ska vi kontrollera allt? Ska vi sluta ingå i kaoset som ju bara är livet och börja sortera, reda ut, bena ut, klara själv, vara stark? Människan, vilken häftig grej!
Ja, visst ska vi ta åt oss ära av att vara grymt smarta, “utvecklande”,  snabba, självständiga och nyfikna, men från vem får vi beröm?

Vi är ingen egen enhet som klarar oss själva människa!
Vi hänger ju ihop med allt!
Vi behöver en frisk jord, frisk luft och en frisk kropp och tanke för att kunna fortsätta.
Mikro, makro, mikro, makro.

Torsdag kväll den 23 oktober 2008. CIRHEPs gård vid botten av Kadavakurichu berget, utanför Dindigul, delstaten Tamil Nadu, södra Indien.

Första mötet med Indien
Nu har jag varit i Indien i några dagar, knappt en vecka. Från första stund i landet har jag älskat min tillvaro. Monsunregnet kom nu då jag anlände till Chennai (Madras) och hettan är inte alls så påtaglig som jag trodde den skulle vara. Visst är min kropp svullen av all fuktighet vi känner i luften och visst är min hud i ansiktet mycket fetare nu än för en vecka sedan, då jag var i Sverige, och kanske ett svettlager blir min huds kompis varje dag, men jag upplever ingen panik över hettan på 30 grader Celsius som jag trodde jag skulle göra.

På natten här ute på landsbygden är det fullt av liv. Ösregnar det inte så är det grodor eller påfåglar, ankor, hundar eller insekter som låter sitt bästa för att höras. Jag njuter av att somna in till alla dessa ljud. Bara om mina kurskamrater och vänner sitter uppe och snackar så sätter jag på min mp3 spelare och somnar till musiken av Frank Sinatra eller George Winston. Att mina sinnen skulle få alla dessa underbara intryck från första början kunde jag aldrig i min fantasi tro. Mina förberedelser inför Indien har mest bestått i att mentalt förbereda mej på den kulturchock och den eventuella bristen på att sköta min hygien eller att sova illa om natten eller att få för lite protein i mig, att läsa på om kastsystemet, fattigdom, världshandel och världspolitik. Mina tidigare erfarenheter av resor i Ryssland, Mongoliet, Kina, Egypten, Argentina, Chile, Peru, Ecuador, Australien, Nya Zeeland och Litauen har erfarenheten blivit att första veckan i ett nytt land alltid är en enorm omställning och den har oftast varit ganska osäker och ovan, lite förvirrad och jobbig kroppsligt. Jag var inte beredd på att den första veckan här i Indien, skulle bli precis tvärtom; nämligen säker, spännande, lugn, trygg och utvilad. Min organisation Framtidsjorden och mottagarorganisationerna här i Indien är så vana att skicka och ta emot praktikanter på det här viset att de förberett allt så bra.
Jag åker till Indien som praktikant för att stärka banden mellan Nord och Syd. Temat är ekologiskt jordburk och jag kommer tillsammans med två andra tjejer från Sverige; Ida och Karin, att bo på en mönsterfarm Kolunji som ligger utanför staden Trichy här i södra Indien. På mönsterfarmen har organisationen Kudumbam träningsprogram för bönder i närmrådet för att de i praktiken ska kunna gå ifrån de mycket dyra kemilkalierna som annars ska berika deras jordbruk i goda skördar. Problemet är att plantorna vänjer sig vid kemins chockerande kraft från början och skörden går oftast bara sämre och sämre. Oftast är då jorden redan urlakad på näring eftersom den höga produktiviteten skapat ett underskott på näring. Grödorna och skördarna misslyckas. Det går inte. Inte i den här världen. Här är varje skörd som den var för en bonde på 1800-talet allt. Livet. Funkar det inte, överlever man inte. Så oftast börjar man låna från kompisar och familj till att köpa mer kemikalier och mer och mer tills man står med skulder upp över öronen. Då finns det inte många vägar ut längre. Det är inte ovanlig att en änka blir lämnad kvar med skulder hon inte visste fanns, barn som måste få mat och en urlakad jord. Kudumbam jobbar med uppmuntran till att starta och stöttar i rådgivning änkegrupper. Änkorna går samman om cirka tio personer och tillsammans kan de söka mikrolån och göra projekt för att deras självständighet, levnadsvillkor och status förbättras. På Kudumbams mönstergård Kolunji finns ett barnhem där änkebarn bor. Tillsammans med de barnen hoppas jag få tillbringa tid på min vistelse i Indien.