Språket förenar oss, eller hur?

Trafiken är hård på motorvägen mot Montreals centrum. En rad skyltar ger anvisningar om vad vi förare ska tänka på. Plötsligt blir skyltarna obegripliga för mig. De är på franska.
Nere i parkeringsgaraget i gamla Montreal är det svårt att förstå hur avgiften ska betalas. Alla skyltar är på franska.
På hotellet är det lätt att tro att jag har hamnat i en Hollywoodfilm. Ynglingen i receptionen talar engelska som de gör i amerikanska filmer. Charmigt och lättbegripligt. På stadens museum för de fina konsterna får vi instruktioner om hur vi ska bete oss av en barsk dam, som talar bruten engelska som nästan är obegriplig. Vad säger hon? Vi besöker ett bibliotek, där 60 procent av böckerna är på engelska eftersom det ligger i en engelskspråkig stadsdel. En ung man berättar att hans små barn talar engelska hemma, men franska i skolan. Överallt på stan finns tidningen Metro. När vi ska läsa senaste nytt i världen upptäcker vi att den är på franska.

Jo, jag visste att Montreal var tvåspråkigt, men fattade inte riktigt vidden av tvåspråkigheten i förväg. Språket är en allvarlig fråga i östra Kanada. Inte minst blev det så sedan den franske generalen och presidenten Charles de Gaulle sommaren 1967 stod på balkongen till Hotel de Ville i Montreal och höll ett flammande tal som avslutades med ”Vive Montreal, vive Quebec, vive Quebec libre!” och massorna på platsen nedanför jublade. Det var kanske inte så smart och definitivt inte artigt att som president på statsbesök uppmana till separatism. Talet blev startskottet på en livlig aktivitet hos de fransk-kanadensiska separatisterna. I dag är det tämligen bortglömt, men på 1960- och 70-talen drev de sin kamp med bomber och kidnappningar som metod.

Just skyltarna har varit en stridsfråga. En period var skyltar på engelska förbjudna i Quebec, den franska delen av Kanada. När engelska 1993 åter tilläts på skyltar var det under förbehållet att den engelska texten var 40 procent mindre än den franska.

Lite jobbigt, tycker de engelskspråkiga, och en kvarts miljon av dem lämnade Quebec för andra delar av Kanada under perioden 1975 till 2000. Till saken hör att Kanada är ett land som tar emot många flyktingar och andra invandrare. Näst efter engelska och franska är kinesiska det största språket. Alla storstäder i Kanada har en rejäl ”China Town”.

I de renodlat engelskspråkiga delarna av Kanada har folk inte särskilt mycket till övers för den fransk-kanadensiska separatismen.En vanlig åsikt formuleras ungefär så här: ”Låt dem bli självständiga, så får vi väl se hur de klarar sig”. Men provinsen Quebec, där Montreal och staden Quebec ingår, är en rik region och skulle troligen klara sig hyggligt på egen hand.

Fortfarande är Kanada ett land. Både engelska och franska är officiella språk, och det finns en tendens till att ungdomar tycker att språkbråket är lite larvigt. Det är lätt att hålla med om. 

Se Charles de Gaulle tala på http://www.youtube.com/watch?v=OHzMTSK1V4o

Lars Edqvist

Ett magasin för
hållbara affärer

Corporate Knights heter ett kanadensiskt magasin som skriver om ansvarsfulla affärer. Det handlar om rättvis handel, om miljöansvar och om annat som kan räknas som socialt ansvar på hemmaplan. Fyra gånger per år kommer Corporate Knights ut.
Det går faktiskt att prenumerera även i Sverige, men det kostar 41 euro, lite dyrt för fyra nummer.
I det senaste numret går det bland annat att läsa om miljöarbetet inom kinesisk industri, om var Kanadas nya invandrare kommer ifrån, om grön teknik och om hur det går till att göra affärer med Sudan. Dessutom kan vi lära oss hur en invandrare ska göra för att bli integrerad i Kanada:

• Lär er språket.
• Var alltid positiv.
• Omfamna Kanada.
• Ha en reservplan.
• Håll er undan från invandrargetton.
• Ta risker.
• Ställ upp för frivilligorganisationer.
• Hitta en mentor.

Läs mer på www.corporateknights.ca