På jakt efter val
"Kalla mig Ismail"
Med den klassiska repliken inleder Herman Melville sin roman om den vita valen som med start på Nantucket jagades jorden runt av den hämndlystne Kapten Ahab. Som tur är kan man inte längre mönstra på en valfångare på den Massachusettska ön. Men man kan valskåda, och det är inte det sämsta.
Nantucket ligger söder om Cape Cod, och tillsammans med människohuvudförsäljaren och harpuneraren Queequeg beger sig Ismael, som alltså är bokens jag, till denna ö för att mönstra på valfångstfartyget Pequod. Vid en semesterresa till nordöstra USA väljer jag och min familj istället att kliva på valskådningsbåten Dolphin VII för att på ett mer djurvänligt sätt komma i kontakt med världens största däggdjur.
Valskådningsföretaget ger en garanti som innebär att man får göra ett nytt försök om man inte ser någon val. Till Ismael gavs inga dylika löften. En ytterst låg lön, och det var knappt han visste vad han gav sig in på när Pequod lämnade kajen. Men det visste vi knappt heller.
Hur som helst, klockan tio en mycket varm julidag lämnar vår båt inte Nantucket utan valskådningens troligtvis populäraste hamn, Provincetown på norra Cape Cod. ”Där blåser han! Där blåser han” ropar Tashtego, utkiken på Pequod, och få kunde ropa så vackert och starkt som han, enligt Ismael. ”Det är ett helt stim”.
I juli ser man inga stim mellan Cape Cod och Boston men däremot en flock blandade havsfåglar, vilket inte är fy skam det heller för en amatörornitolog. Det är dessutom ett gott tecken på att det finns val i närheten, eftersom valarna söker sig dit det finns gott om fisk och det gör ju havsfåglarna också, både petreller och liror. Och det dröjer faktiskt inte särskilt länge förrän vi också får syn på en blåsande val. Ganska långt bort men ändå, mitt livs första val. Ingen liten rackare heller utan en sillval, det vill säga världens största val näst efter blåvalen. Vi ser överdelen av kroppen och ryggfenan men inte så mycket mer. Den är dessutom så långt bort, så det egentligen är lite antiklimax över upplevelsen.
Den galne kapten Ahab nöjer sig inte heller med någon liten sillval. Av alla valar på världens oceaner är han på jakt efter Moby Dick, den vita valen som en gång tuggade i sig kaptenens ena ben. Det är därför kaptenen är ute efter hämnd på den stackars valen som man kan tycka gjorde det enda rätta med den som var ute efter att döda honom.
För snällare djur finns knappt än en val. Det tycker valforskarna också, och besättningen på Dolphin VII berättar att många av valarna i Cape Cod Bay har namn. Om vi lyckas fotografera valarna kan vi visa fotona för besättningen, och så kan man med hjälp av Dolphins valporträttalbum bestämma vilken val vi sett. Valsafariguiderna berättar också att även om sillvalen är en bjässe så är knölvalen ganska stor den också. Framför allt så påstås den vara lekfullare, vad detta nu kan innebära.
Kapten Ahab utlovar ett guldmynt till den som först siktar en vit val, vilket i Moby Dicks fall innebär en vit kaskelotval. Några sådana löften får inte vi, och efter några timmars spanande ut över Atlanten känner vi oss lite besvikna över att inte ha sett någon val på nära håll, bara några små fjuttiga sillvalar på 18 meter vid horisonten.
Det märks att besättningen verkligen vill ge oss valuta för pengarna men upplyser samtidigt att det inte är något Zoo vi befinner oss i. Valarna gör ju som dom vill. Och vi börjar nu återfärden och någon ny valresa blir det ju inte eftersom vi faktiskt redan skådat val.
”Där blåser han — där blåser han! En puckel som en en snökulle. Det är Moby Dick!” ropar Ahab som för tillfället är upphissad i utkiken på Pequod. Nöjd är han, den snåljåpen, eftersom han nu slipper dela ut guldmyntet. Nöjda blir också vi på valskådningsfartyget Dolphin VII, eftersom det helt plötsligt dykt upp en livs levande knölval endast ett stenkast från båten, och inte nog med det, den närmar sig vår båt med åtskilliga knop.
Samtliga ombordvarande hänger över styrbord reling för att se vidundret, som fortsätter under båten. Kanske kliar den sig mot kölen men det är inget vi märker av.
Rätt som det är dyker den upp på babords sida, och det är ju en enorm syn, men den ser väldigt snäll ut och den känsla man har är att man skulle vilja klappa den. Men det går tyvärr inte, och jag får nöja mig med några foton. Och det gick ju trots allt bättre för oss än för kapten Ahab och hans besättning som inte lyckades överlista den vita valen. Den ende som kom tillbaks till landbacken med livet i behåll var Ismael.
I inledningen av Moby Dick skildras mycket humoristiskt hur Ismael äter en clamchowder, musselsoppa. Nöjda efter dagens valupplevelse firar vi med en dylik lokal delikatess, serverad av två damer som ser ut att ha varit med redan på Ismaels, Ahabs och Moby Dicks tid.
Bengt Edqvist
