Stämningen talar för Obama

"Vote for me. I am Barack Obama", säger en glad yngling i en portgång på 29:e gatan i New York. Nej, han är inte Obama men han anger tonen för valdagen.

Innan vi går ut och äter frukost har vi redan sett på tv att det är långa köer vid vallokalerna. Det besannas när vi kommer till synagogan på 51:a gatan, där köerna ringlar sig runt kvarteret. Synagogan är vallokal och intresset är stort när ett par tv-team intervjuar röstande.

Plötsligt dyker det upp ett par män med plakat där de har jobbat med photoshop på bilder av McCain och Obama. Obama har blivit vit och McCain har blivit svart. "Let the issues be the issue" är budskapet. Demonstranterna blir snabbt bortkörda. Politiska budskap är inte tillåtna nära vallokalerna.

Överallt där vi går hör vi folk tala om valet. Vote, vote, vote. Vote Obama hör vi ofta. Vi passerar många vallokaler utan köer på eftermiddagen. Folk verkar rösta tidigt. På västra 75:e gatan möter vi en bekant dam, som är ute med hunden. Det är filmstjärnan Laureen Bacall, som gjorde flera filmsuccéer med Humphrey Bogart och som fortfarande filmar med bland andra Lars von Trier.
Hon kommer från en vallokal och går in på Dakota, huset där John Lennon bodde och mördades. Har fru Bacall varit och röstat? Maybe.

Vid 19-tiden drar vi oss mot Times Square där tv-bolaget CNN har ordnat stor valvaka. De har byggt en läktare, har flera stora skärmar och bjuder på varm choklad och pretzils. Det är lyckligtvis nästan sommarvärme och CNN håller oss med extra gasolvärmare.

Det känns som om detta är demokraternas egen valvaka. Några tjejer har målat bilder av Obama på kinderna. Nästan alla har dekaler som stöder Obama.

Snart börjar resultatet komma in lite trevande från småstater som inte har något betydelse. CNN-reportrarna berättar att Obama har lyckat bättre än väntat i de flesta valkretsar och bättre än vad demokraterna klarade i de två tidigare valen. Jublet stiger mellan skyskraporna. Folk skanderar "Obama, Obama, Obama" och "Yes we can". En tvåårig flicka bredvid oss väcker munterhet genom att skrika Obama, Obama. Hennes första ord efter mamma och pappa, säger de stolta föräldrarna.

"It is over. We won", säger en välinformerad yngling, trots att det precis har börjat. Alla Obamas framgångar väcker jubel. När McCain har vunnit en stat, buas det."We don't need Georgia", säger någon. Efter en rad Obama-framgångar på östkusten börjar det gå trögt när man räknar sydstaterna. McCain knappar in och stämningen sjunker. Den räddas tillfälligt av att vi CNN:s kamera panorerar över oss och vi syns över hela USA. Jubel.

Klockan 23 östkusttid stänger vallokalerna på västkusten och efter fem minuter står det klart. Obama har verkligen vunnit. Ett öronbedövande jubel omger oss. Många gråter av glädje. En entusiastisk mörklockig ung man intill oss ringer hem till mamma och skriker på italienska. Snart kommer McCain på den stora tv-skärmen och erkänner sig besegrad och berömmer Obama. Plötsligt råder en respektfylld tystnad, som bryts när han nämner Sarah Palin. Då buar Times Square. Och när Obama dyker upp på den stora skärmen för ett segertal finns det inga gränser för jublet.

När vi går därifrån söderut på Broadway stoppas vi av en ung, lätt marijuanadoftande man. "Jag vill bli berömd", säger han. Och han vill att vi ska hjälpa honom att bli berömd i Sverige. Därför prackar han på oss en skiva han gjort, och som vi ska ta med hem till Sverige. Skivan har texten: Råd till föräldrar. Texten innehåller ord som är olämpliga för känsliga personer.

Lugn, jag ska inte spela den för mamma. Men jag hjälper gärna till och sprider en ny amerikansk självkänsla. Det känns verkligen som en historisk dag, när nya möjligheter öppnar sig." I USA kan allt hända" säger Barack Obama i sitt segertal och han verkar ha en poäng där.

Lars Edqvist

Ny last sprids
i New York

Vi går fram till en diskret dörr på norra delen av Broadway, nästan uppe vid Harlem, New York City. Vi ringer på en klocka och med ett diskret surrande går dörren upp. Innanför klättrar vi upp för en brant trappa som slutar vid en stängd dörr.
Vi går in i en lokal där det är liv och rörelse. Kring ett stort bord i mitten av lokalen sitter ett gäng damer och en herre och stickar.
Väggarna är klädda med hyllor fyllda av garner.
En dam avslöjar för oss att hon går hit varje gång, när hennes stickning är slut. Hon måste alltid ha en stickning på gång. En annan dam är här varje dag och stickar.

Det här är inte den enda lokalen av samma typ. Stickkaféer har blivit en fluga i New York.  Här ordnas stickkurser som aldrig förr. Ofta finns lokalerna diskret några trappor upp. Stickning tycks vara vanebildande.