Det råder eurofori i New York i dag. Inne i Union Park ser jag en afroamerikansk man, mycket prydlig, iklädd kostym. Han kan inte låta bli. Han dansar och pratar och dansar.
Vid trafikljusen talar folk om valet och Obama.
Nya t-tröjor och knappar är ute till försäljning. Nu handlar de om "Obama, president" och "Obama, segrare". Jag ser vita medelklasskvinnor köpa en hel hög knappar med "Obama, segrare".
På eftermiddagen börjar det regna och stämningen dämpas, men fortfarande är det lätt att leva. Bilisterna verkar låta bli att tuta när vi fotgängare går mot rött.
Till och med Gandhi-statyn vid Union Square har fått en t-tröja, som säger att han gjorde sin plikt och röstade den 4 november.
På tv:s nyhetsprogram står folk på kö för att vara Obamas vän. Såväl ledande republikaner och näringslivsföreträdare hyllar Obama. Reportrar och experter som ser ut att komma direkt ur tv-serien Vita huset är eniga: Obama kommer att ena det amerikanska folket. Han är allas president.Det låter så fint att det är lätt att bli misstänksam. Så här bra kan det väl inte vara?
Själv har jag följt Obama några år sedan jag hörde talas, eller sjungas, om honom i en sång på Neil Youngs anti-Bush-skiva ”Living with war”. Jag googlade på Obama, prenumererade på hans nyhetsbrev, läste hans memoarer och blev imponerad. Så varför inte. Det kommer säkert kärva tider för Obama som president, men idag är en dag att glädjas över en historisk seger.
På tv ser jag filmregissören Spike Lee med tårar i ögonen berätta att hans farmors mor var slav och att det betyder oerhört mycket för honom att en afroamerikansk man blivit president. Det innebar någon slag upprättelse för hans farmors mor.Så idag kan vi glädjas tillsammans, Spike Lee, uteliggaren vid Union Square och jag.
Lars Edqvist