Vi parkerar bilen på en tom parkering, byter om till badkläder inne i bilen eftersom man inte kan ägna sig åt sådant på en amerikansk badstrand, går ett par hundra meter nedför en brant stig och kommer fram till en totalt ocharmig badplats. Där möter vi Hjortdödaren.

Men bara i vår fantasi, och bara om vi läst boken av James Fenimore Cooper. Detta är emellertid rätt badstrand att ägna sig åt dylika fantasier på, den tillhör nämligen den lilla sjön Otsego lake som är den sjö där Coopers klassiska ungdomsbok "Hjortdödaren" utspelar sig. Romanen ingår i serien "Leatherstocking tales", liksom även den ännu mer populära "Den siste mohikanen". Nåja, kanske inte så populär längre, inte ens i Cooperstown är den särskilt uppmärksammad, även om konstmuseet har ett Cooperrum och även en hel del gamla indianföremål och några platser där dessa böcker utspelar sig är utmärkta med minnesstenar eller informationsskyltar. Cooperstown som ligger vid södra änden av sjön har viktigare saker att locka turister med, staden är nämligen känd som basebollens födelseort.    

Detta bryr vi oss inte om, vi är här för att uppleva "Hjortdödaren" i verkligheten och självklart blir vi besvikna när vi kommer ned till badstranden och, i stället för en indian i kanot, får syn på några ungdomar som ligger och slappar på bryggan när dom egentligen med sina hökögon borde spana efter fientliga irokeser, nej, jag menar badande turister som inte beter sig enligt bestämmelserna. Badvakterna, alltså ungdomarna, borde även vaka över oss badande så vi inte träffas av en pil, nej jag menar någon av de i detta område så populära hårda bollarna. Ty här spelas inte bara baseboll, på västra sidan av sjön breder numera en golfbana ut sig bland lyxvillorna. Men som tur är befinner vi oss på sjöns östra sida.   

Sjön är för övrigt en mycket vacker liten sjö som i söder alltså har staden Cooperstown, som inte alls är döpt efter J F Cooper utan efter hans far William, som var domare i staden. I norr ligger berget The sleeping lion som naturligtvis heter så för att det ser ut som ett sovande lejon, och detta berg ser man även om man kommer körande på den mycket vackra och trevliga väg 20 ifrån öster. Den som gör denna resa ser, strax innan avtagsvägen mot Otsego lake, ett indiantält av större modell. Detta inger en i vår naiva fantasi ganska stor förhoppning om att det finns en hel del kvar av området som det såg ut på Hjortdödarens tid. Indiantältet visar sig dock vara en souvenirbutik som vi väljer att avstå från.     

Hur som helst, tillbaka i badet och vattnet är varmt och skönt, alltid något. Och vad är det vi hör, är det indiantjut? Nej, tyvärr, det ljud som området numera är känt för är de arior som ljuder från det välbesökta Glimmerglass opera, alltså ett operahus mitt ute på den amerikanska landsbygden. Men nu har vi badat färdigt, kliver upp ur badet, sätter oss i kanoten och paddlar mot floden som rinner ut i utkanten av Coopers stad. Nja, egentligen tar vi bilen, men eftersom vi nu drömmer oss bort till ungdomsböckernas fantastiska värld tar vi kanoten, vilket inte vore omöjligt eftersom det ligger en gul sådan av plast lite längre bort på stranden.  

”Aha, där har vi klippan! Ser du hur hon sticker upp hakan ur vattnet? Nå, då ska vi snart få syn på floden. Klippan var inte stor endast en fem, sex fot hög, men den hade av århundradens vattenspolning slipats så regelbundet rund, att den, där den låg som en stor bikupa, genast föll i ögonen Den var verkligen ett utmärkt landmärke, och det förvånade inte Hjortdödaren, att indianerna brukade använda den som mötesplats då de skulle samlas efter sina jakter och strövtåg i skogarna.”

Två fot på sin höjd, men åren har väl slipat ner den rejält och så kanske vattenståndet är onormalt högt idag. Men strandområdet är faktiskt vackert och vi får här uppleva lite äkta vildmark. En kanot kommer glidande in i flodmynningen, en kungsfiskare ilar förbi och på en grässluttning i närheten såg vi dagen innan en flock kalkongamar stå och filosofera.  Men det gäller att inte titta västerut, mot hamnen med alla segel- och racerbåtarna, ty då måste man yttra sig som i den gamla schlagern "Den siste mohikanen": Vilda västern är ej som förut!.

Bengt Edqvist