Morgonen är bäst

Klockan är 05.52, morgonen gryr utanför mitt fönster bredvid den hårda sängen. Jag sträcker på min stela men utvilade kropp och kikar ut på ”lillebror” från barnhemmet som övar på att lära sig cykla. Hans cykel är röd och båda hjulen är punkterade. Han får hjälp av ”morfar” Perman.

På andra sidan rummet ligger Karin och sover, hennes fönster är också öppet och ”storasyster” Nagavellis mörka röst hörs gäll och krävande från baksidan huset medan flickorna tvättar sig innan dagens skola. Jag segar mig upp och ut i den friska morgonen och tar en långpromenad. Morgonen här är bäst, då kan jag andas och slippa kletet av svett på kroppen.

Alla är redan uppe och hälsar mig god morgon. Ute på grusvägen möter jag en oxkärra, några mopeder och en stor autorickshaw som tar männen från grannbyn till arbetet i städerna. När jag är tillbaka på Kolunji rusar de tre hundarna emot mig och hoppar och nafsar glatt. Jag går förbi och hälsar god morgon till getterna och deras killingar, kossan och kalvarna och sist den vita hundvalpen, och sedan går jag upp på taket.

Väl där har solen redan börjat strömma stark och varm på jordens yta. Där uppe gör vi tre vita praktikanter konstiga övningar för att få igång blodcirkulationen i kropparna. Barnen är också där och flätar sitt långa svarta hår i de obligatoriska två tofsarna, med rosetter av mörkblått sidenband, på var sida av huvudet. En av dem maler högljutt med två stenar en rosa blomma som växer i trädgården för att ta oljan från den och kleta in i håret så att frisyrerna håller. De fnissar och härmar oss när vi gör morgongymnastik. Nu är jag svettig och går ner på mellanvåningen och tar en kall dusch med hjälp av hinkarna.

Det är första dagen på två dagar som jag inte är magsjuk. Äntligen har jag fått kliva ut från rummet och tvånget att vara nära toan. Jag har tappat kilon sedan jag kom till Indien. Först hade jag hög feber i fyra dagar, träffade läkaren i Trichy men då hade jag hunnit bli frisk och behövde ingen dunderinjektion. Dunderinjektionen består av en massa olika vitaminer och mineraler som blir som en boost av energi och styrka i kroppen och som ska göra den kapabel att bota alla halsont och febersjukdomar som man dras med. Ibland fungerar den, ibland inte.

Sedan var jag som sagt magsjuk. När jag ligger i sängen på mellanvåningen i barnhemmet flera dagar i sträck börjar hjärnan spöka. Jag vill inte ha något enda riskorn till, jag vill inte äta den indiska starka soppan med några få grönsaksbitar i längre. Jag vill bara till Sverige. För jag vill äta nybakade kanelbullar och dricka ett kallt glas mjölk. Jag vill käka potatisgratäng med mycket grädde i och smågodis i soffan. När hjärnan krisar i motivation och kroppen är sjuk så vill jag ha endorfiner i huvudet av min älsklingmat och mitt sockerberoende.

Så ligger jag här, på den indiska landsbygden och blir uppassad med naturmediciner och hemmarecept mot mina åkommor. Jag vill hem. Jag går igenom krisen som jag antingen kan ta mej ur och vänja mig vid vardagen i Indien eller kan jag sjunka längre och längre ner i det deppiga och aldrig komma upp till ytan och längre njuta av alla färger och landskap som finns här. Jag väljer vardagen, för när jag väl blivit frisk leker jag med barnen, hjular och står på händer, cyklar och övar tamil med arbetarna på gården. Jag skiner och hejar och skojar. Jag trivs med vardagen i Indien.

Sofia Gustafsson

Indien 1: I skymningen

Indien 2: Odla ekologiskt

Indien 5: Kontraster