Änkorna
Mitt intresse för kvinnans situation i världen får utlopp här i Indien. Det är häftigt att på plats diskutera sådana här saker med kvinnor och män i byarna och med ledningen på den organisation som jag praktiserar på, Kudumbam.
En av de saker jag och mina två svenska kollegor har valt att arbeta med på vår praktik är att intervjua änkor i en by som heter Alvanpatti. Vi vill undersöka om det finns något intresse för att bilda en självhjälpsgrupp som kan hjälpa dem socialt. Tillsammans kan de få utbildning i olika ämnen. De kan ta ett mikrolån och de kan börja något projekt tillsammans för att få ihop till sparande och de kan också hjälpa varandra, som i ett minikooperativ med barnpassning och anställning med mera. 

Anledningen till att vi riktar oss till änkor är att änkans situation i Indien är väldigt speciell. Från att ena dagen vara en respekterad kvinna med smycken som uttrycker detta, som armband, bindi i pannan, näsringar, tåringar, fotlänkar. Det hörs när de kommer och de håller huvud högt. De bär färgglada saris och de ser sej själva som en byggsten i en viktig enhet; familjen.

Från den ena dagen till den andra kan allt vändas upp och ned då deras make dör. Det beror här på landet ofta på självmord. Orsaken till det är ibland att de har för mycket skulder och press från större företag som sålt och lånat ut kemikalier till bönderna som ingått förbund i en ohållbar situation med lån, skulder och köp av nya frön varje år istället för att spara några frön till nästa sättning. Detta sker på grund av att företagen utvecklat GMO-frön som på något sätt innehåller en ny gen som ska ge plantan egenskaper som gynnar produktionen.

Detta skrämmer bort alla insekter, även de bra insekterna, och det gör i sin tur att plantan blir steril och fröna går inte att använda för återplantering. GMO-frön är ett stort problem för små bönder i världen med små marginaler. Så misslyckas kanske en skörd och mannen är pressad till sitt yttersta och orkar inte med att leva längre. Mellan 1997 och 2005 tog 150 000 bönder livet av sig, och sedan 2002 tar en indisk bonde livet av sig varje halvtimme. Så han lämnar livet och allt ansvar och skulderna till sin fru. Frun har oftast inte haft en aning om skuldernas omfattning eller problematik, eftersom kvinnan mycket sällan ansvarar, eller har inblick i ekonomin i sitt hushåll. 

Änkan är omringad av myter som tränger långt in och går långt tillbaka i byarnas historia. Man tror till exempel att den döde mannens själ sitter kvar i änkans långa hårfläta. Den långa flätan är något som anses mycket vackert och som attraherar män.

Traditionen är att när någons man dör kommer alla andra änkor i byn till den kvinnans hus och rakar av håret på henne och tar av hennes smycken. Det är en mycket smärtsam ceremoni för kvinnan som till viss del har skapat sin identitet i sin utsmyckning. Att bli utan hår och smycken är för dem som att stå alldeles naken mitt på gatan för oss.

Änkan ska hålla sig inne i huset i ett år efter mannens död och inte visa sig. Hon får inte gå ut för att handla eller jobba, och hon får inte gå i tempel.

Det första året tar till viss del familjen, bröder, föräldrar, hand om arbetet i hushållet och följer med barnen till skolan om det är föräldrardagar eller liknande. Den sociala sammanhållningen med familjen fortsätter i cirka ett år, men sedan släpps allt ansvar för änkan och hennes barn från familjens sida. Då får hon klara sig själv. Hon måste ta arbete. 

Myten säger att ser man en änka på morgonen kommer den dagen inte att gå bra, och man borde vara mycket försiktig resten av dagen. Framförallt måste man gå raka vägen hem och tvätta av sig. Att tvätta sig representerar i detta kulturella sammanhang en rening av själen.

Sofia Gustafsson

Indien 1: I skymningen

Indien 2: Odla ekologiskt

Indien 3: I morgonbrisen

Indien 5: Kontraster