Kontraster — en dag på stranden

På östkusten av delstaten Tamil Nadu, strax söder om Chennai, ligger stan Mahabilapuram, eller Mamallapuram som den också kallas. Detta är det nya Goa är min första tanke, når jag ser alla butiken och att de vita är lika många som de mörka på lergatorna. Här slog tsunamin till för fyra år sedan, och nu möts vardagen av andra problem.

Jag är här för att delta i ett nätverksmöte som min organisation Kudumbam medverkar i. Nätverket består av fem gräsrotsorganisationer från Ladakh, fyra från Tamil Nadu och två från Sri Lanka. Alla jobbar med hållbar utveckling och  med ekologiska alternativ inom jordbruk, energi och medicin.

Det är Framtidsjordens nätverk i Asien, och varje organisation har två representanter på plats plus i några fall praktikanter. Först hålls en workshop i ämnet "mat suveränitet" i två dagar och sedan pågår själva mötet i två dagar med oss praktikanter som observatörer. 

Jag tillbringar två dagars ledighet innan nätverksmötet på Mahabilapurams strand. Här möter jag den röda solen på morgonen klockan halv sju då fiskebåtarna rusar in till stranden för fångstbeskådning. Här guppar jag på enorma vågor i Bengaliska buktens hav. Här möter jag säljare och tiggare varje dag. 

Pojkarna har mörk hy och långt hår uppsatta i en knut på huvudet. De är söta som flickor i ansiktet med bruna tänder och slitna och smutsiga kläder. De tjatar på mig att jag ska handla. Att det är synd om dem och att jag ska skänka en slant, när jag egentligen bara vill koppla av och njuta av utsikten och värmen. 

Jag slår mig ned tillsammans med två av dem på stranden och frågar dem varför de säljer, varför de inte har pengar. De talar engelska nästan flytande, men de kan varken skriva eller läsa. De är zigenare och deras mamma är sjuk. Deras far har stuckit och de måste tjäna ihop pengar på stranden för att deras andra två bröder och deras lillasyster ska få mat i sig. De är tio och tolv år gamla.

Jag berättar för dem varför jag inte kommer köpa något av dem, och varför jag tycker att de måste gå i skolan och inte jobba. De säger att de inte gillar skolan för att de blir slagna av läraren eftersom de inte har samma utseende som de andra barnen. De andra barnen i skolan mobbar dem och de får inte komma till skolan eftersom de inte har bok, penna eller skoluniform. Båda berättar att de gått i skolan en tid, men att de själva tagit beslutet att lämna undervisningen för att de anser att det är viktigare att deras yngre syskon i framtiden får chansen.

Deras mor jobbar inte för hon är nedstämnd och deprimerad. Det är i alla fall min tolkning av deras svar på mina frågor om deras mor. Pojkarna berättar att turisterna ibland ge dem något att äta, och ibland får de sälja ett halsband eller får lite pengar som de köper ris för.

Jag berättar för dem om alla de framgångsrika självhjälpsgrupper som finns i Mahabilapuram. 60 stycken kvinnogrupper finns och deras mamma kan söka hjälp hos en grupp, få utbildning och stöd. Jag förklarar för dem att det är viktigt för deras utveckling att de lär sig läsa och skriva. Att kunna kommunicera med andra är viktigt. Jag ber dem tjata på skolan att de ska få börja igen att de ska se sig om efter lokalt stöd till sin skolgång.

Om jag ger dem pengar gör bara att problemet skjuts upp någon dag sedan står de på ruta ett igen.  Pojkarna avvisar på språket tamil alla sina försäljande barnkollegor, som kommer och tror att jag, den vita turisten, vill köpa något. De nya barnen sätter sig och lyssnar på vår konversation.

Efter två timmars snack och en rödbränd nacke kastar vi oss i havet, och de klänger på mig i en halvtimme. Medan jag håller de två pojkarna ovan vattenytan i de starka inkommande vågorna, så skrattar vi och skriker och kämpar tillsammans. Sedan hjular vi och står på händerna tillsammans på stranden medan vi torkar. De stannar i mitt hjärta alltid, och jag i deras.

Sofia Gustafsson

Indien 1: I skymningen

Indien 2: Odla ekologiskt

Indien 3: I morgonbrisen

Indien 4: Änkorna